I valet 2006 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Erik Åsbrink, finansminister (S) 1996-1999, utvärderade det på DN Debatt. Socialdemokraterna hade tappat bort jobbpolitiken, menade han och illustrerade det med att S-regeringen var mer intresserad av ett arbetslöshetsmål än av sysselsättningsmålet. Det senare, att 80 procent av befolkningen i åldern 20-64 år ska ha ett arbete, kom först efter förhandlingar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet 1998. Dessförinnan hade Göran Persson satt upp målet att halvera arbetslösheten, från åtta till fyra procent enligt dåvarande sätt att mäta.
Åsbrink: "… sysselsättningsmålet fokuserar på det som måste vara det centrala – att sätta så många människor i arbete som möjligt. […] Ett arbetslöshetsmål däremot inbjuder till manipulationer."
Han nämnde flera sådana metoder, som också användes av Göran Perssons regering. Arbetsmarknadsmarknadspolitiska åtgärder för att putsa statistisken är en sådan, friåret är en annan, tidig pensionering en tredje.
Åsbrinks påpekanden är lika användbara nu. På de två mandatperioder som Socialdemokraterna har tillbringat i opposition har de tagit till sig vissa saker. Som att det är viktigt att tala om jobben. Men det är i stort allt. Stefan Löfven har återinfört fokuseringen på arbetslöshetssiffran. Nu är målet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.
Knappt någon kvalificerad bedömare, om det så är inom akademin, i myndigheter eller hos intresseorganisationer, tror att målet är realistiskt. Ja, inte ens regeringen tycks tro på det. I vårpropositionen spår regeringen att arbetslösheten 2019 kommer att vara 6,4 procent. I dag är den 7,8 procent i Sverige medan Tyskland, som har EU:s lägsta, har 4,7 procent.
Möjligen tänker sig regeringen att åtgärder i kommande tre budgetar ska ändra prognosen. Men det är många arbetslösa det handlar om.
I själva verket är Stefan Löfvens arbetslöshetsmål mer missriktat än Göran Perssons. För det första är Löfvens mer utopiskt. Med dagens sätt att mäta arbetslöshet ville Persson sänka den till sex procent. Löfven vill i praktiken ner en bit under fem procent.
För det andra ska Sverige tävla mot andra EU-stater, däribland sådana som inte alls är lika fokuserade som Sverige på att ha så stor andel av befolkningen som möjligt i arbete – ha hög sysselsättningsgrad. Bland dem finns länder med många hemmafruar och låg pensionsålder.
För det tredje överskattar sådana skarpa mål politikens möjligheter att påverka utvecklingen på medellång sikt. Exempelvis den lilla svenska ekonomins känslighet för konjunkturer tycks inte finnas med i bilden.
Socialdemokraterna kunde ha följt Erik Åsbrinks uppmaning och fokuserat sysselsättningsgraden, samt låtit bli att formulera målet så skarpt. Men det skulle inte ge någon konfliktyta mot alliansregeringen, inga siffror på temat "Sverige glider isär" att kasta fram i valrörelsen. Den svenska sysselsättningsgraden är nämligen högst i EU.
Allt är inte frid och fröjd på svensk arbetsmarknad. Långtidsarbetslöshet och arbetslöshet bland vissa unga är bekymmersamma. Det tar också alldeles för lång tid för många invandrare att få sitt första arbete. Det finns brister i matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande.
Men det är specifika problem som kräver specifika lösningar. Det handlar i mycket om ett långsiktigt arbete med utbildningsväsende, näringsklimat, drivkrafter för jobb, bidragssystem. Problemen kan inte kokas ner till en enda siffra i en EU-tävling.
Socialdemokraterna lät valtaktiken vara styrande för partiets verklighetsbeskrivning och formulering av sysselsättningsmål. Nu får regeringen och Sverige leva med det.