TCO är formellt politiskt oberoende men i praktiken starkt knuten till Socialdemokraterna. Organisationen måste bryta sig loss för att kunna försvara sina medlemmars intressen och bidra till samhällsutvecklingen. Det skrev Ulf Öfverberg, folkpartist till vänster och tidigare talskrivare åt TCO-chefen Sture Nordh, på DN Debatt strax efter valet. Hans analys var i allt väsentligt riktig och tycks nu delas av TCO:s nya ordförande Eva Nordmark. Det är en naturlig utveckling som bådar gott inför framtiden.
Öfverberg skildrade i sin artikel banden mellan TCO och Socialdemokraterna så som bara en insider kan göra. Merparten av de anställda i TCO har ett förflutet, närvaro och potentiell framtida karriär inom socialdemokratin, skrev Öfverberg. Inför många val ska TCO i förväg haft tillgång till S valmanifest för att kunna ge synpunkter och fram till för några år sedan hade organisationen en observatörsplats i Socialdemokraternas partistyrelse. Enligt Öfverberg finns det ett samband mellan detta och att TCO i viktiga frågor som a-kassan och sjukförsäkringen har intagit samma ståndpunkt och gjort samma analys som S.
Och banden är fler och synliga även för den som inte har djup inblick i organisationen. Sex av TCO:s åtta ordföranden har haft tunga förtroendeuppdrag inom Socialdemokraterna, bland andra Sture Nordh (statssekreterare), Björn Rosengren (statsråd) och Lennart Bodström (statsråd). Den just valda Eva Nordmark satt på 90-talet i riksdagen för S.
De här bindningarna kan kosta TCO inflytande, när organisationen av allianspartierna uppfattas som en stödtrupp till Socialdemokraterna. S-kopplingen är också anmärkningsvärd med tanke på den politiska svängningen i centralorganisationens medlemskår. Enligt SVT:s vallokalundersökning röstade fler TCO-medlemmar på Moderaterna än Socialdemokraterna och Alliansen fick klart fler TCO-röster än de rödgröna.
Därför var det uppfriskande att Eva Nordmark i Ekots lördagsintervju tog så tydlig ställning för fackets partipolitiska oberoende. Hon beskrev LO:s symbios med Socialdemokraterna som ett hinder för de tre fackliga centralorganisationernas samarbete i sökandet efter blocköverskridande lösningar i frågor som är viktiga för löntagare.
I det har hon rätt. Pensionerna och socialförsäkringarna är två frågor där partipolitisk konfrontation leder till ryckighet och oförutsägbarhet, och där facket borde kunna agera brobyggare.
Den politiska utvecklingen på senare tid talar också för att TCO söker en position som är helt självständig. Socialdemokraterna har inte längre en dominerande ställning i svensk politik. Centrala aktörer i svenskt samhällsliv gör bäst i att anpassa sig.