Hans budskap var att det krävs politisk handling inom problemkomplexet skulduppdrivande skatteregler, stigande skuldsättning och otillräckligt bostadsbyggande.
Det finns stor anledning att lyssna när Ingves försöker få till stånd ökad krisinsikt – och större kreativitet för att minska risken att fastighets- och banksektorn ställer till med en svår störning för den övriga ekonomin.
Hans önskemål om ett slags kriskommission, som skulle gå igenom olika handlingsmöjligheter och hur de kan avvägas, skiljer sig från många andra skenbart liknande rop på kommissioner. Sådana är ibland till för att dölja idélöshet eller lägga rökridåer kring egna tidigare misstag. Ett exempel är de MP- och S-utspel om en pedagogisk kommission som ska ändra skolpolitiken på något sätt man undviker att precisera.
Där är uppläggningen att en kommission med mycket pedagogisk akademisk expertis ska på något sätt börja om från början med skolans situation. Detta är i hög grad ett kodspråk som ska tilltala dem som tycker att skolpolitiken var bättre på den tiden som den grundlade mycket av det som medförde att både läraryrket och hela skolan nedvärderades.
Betoningen av den pedagogiska expertisens roll är en öppning för att den riktning inom pedagogisk universitetsmiljö som drev på för urholkad kunskapsinriktning och missriktade undervisningsmetoder ska få en ny chans – och kunna vända den kursomläggning som gjorts de allra senaste åren, med allt från ny lärarutbildning och läroplaner till Matematiklyftet.
Det Stefan Ingves vill ha är inte en sådan kommission för att återvända 15 år bakåt, till en tid då många förnekade existensen av den negativa utveckling i skolan som var på väg att ta fart. Läget när det gäller bostadslåneexpansionen och dess verkningar är däremot likartat med tidigare problemförnekande i utbildningspolitiken.
Att skattesystemet bidrar till att öka riskerna, och att det ger olyckligt negativa signaler till arbete och olyckligt positiva signaler till skuldsättning, vill många inte, eller törs inte, medge.
Att bostadspriser och skuldsättning pressas uppåt av ett förenat tryck från snedvridande skatteregler och hinder för ökat bostadsbyggande – och att följderna blir en utlandsupplåning till bostadssektorn som kan vara systemhotande – har de som kortsiktigt tjänar på utvecklingen lyckats göra till en nästan tabubelagd fråga. Men det är alltså just den som Stefan Ingves ännu en gång vill lyfta upp på dagordningen. Det är ett gott råd från hans sida.
Problemet behöver dessutom angripas med små steg i taget, men med långsiktig målmedvetenhet. Alltför häftiga grepp kan utlösa just ett krisförlopp efter en sprucken bubbla, alltså det man vill undvika.
Men denna situation kan inte heller hanteras med passivitet, förutom en ännu större stimulans till skuldsättningen genom lägre räntor.
Inte bara bostadsbyggandets regelverk och bankernas utrymme för bostadslånegivning behöver steg för steg justeras – utan också de inslag i skattesystemet som alltför mycket premierar skuldsättning och ökar risknivån i hela landets ekonomi.