Vad det handlar om är ett slags körschema, med serier av beslut som ska fattas i snabb takt, och start på nya förhandlingar om olika delar av det ekonomiska och förvaltningsmässiga konkursbo som Grekland blivit.
Redan den här veckan kommer flera avgörande ställningstaganden, först i det grekiska parlamentet och troligen på fredag i förbundsdagen i Berlin. Men det är bara början. Redan nästa onsdag förväntas det grekiska parlamentet införa den ordning för sanering av krisbanker som utarbetats av EU. Det regelverket ligger klart sedan åtskillig tid. Beslutet kunde tagits långt tidigare, men som i många andra fall har Grekland lovat och pratat, men inte fått fram färdiga, beslutsklara men jobbiga åtgärdspaket till beslut och verkställighet.
Innan man ens börjar förhandla i detalj om överbryggningslån, banksaneringar – och användningen av de stora beloppen i krispaketet från euroområdets krissystem ESM – måste Grekland visa att man kan både fatta de beslut som länge skjutits upp, och göra de förändringar i statsförvaltningen som gör att beslut kan verkställas. Därefter sätts de andra euroländerna också på prov, i att politiskt klara att fullfölja det man i huvuddrag enats om.
I manglingen natten till måndag arbetade Tysklands förbundskansler Merkel och Frankrikes president Hollande sida vid sida. I början på helgen var det däremot omfattande spekulationer om att Frankrike och Italien var på verklig kollisionskurs med Tyskland, Holland, Finland och en rad andra länder som stod för en hårdare linje. Detta visade sig dessbättre inte stämma. Men eftersmaken av helgens kris och genomförandet av åtgärderna kan, om de alls lyckas, vilket inte är säkert, leda till regeringsombildningar i fler länder än Grekland – eller till interna slitningar i olika partier.
I Aten behövs helt klart en bättre regering. Koalitionen yttervänster – ytterhöger har levererat illusioner och aggressivitet och som resultat fått ansluta sig till det den sade sig vara emot, för att slippa det som skulle vara ännu värre, kaotisk statsbankrutt.
Det har, i Sverige och inte bara i Grekland, varit mycket tal om "förödmjukelse". Självklart är regeringen Tsipras förödmjukad. Lika uppenbart är hur den själv dragit mycket över sig. Men ett land som under en lång följd av år förfalskat till och med sina nationalräkenskaper, och som låtit korruption, ineffektivitet och skatteflykt undergräva staten har ju degraderat sig självt. Att sedan konstra när det gäller att ta konsekvenserna är inte en fråga om stolthet.
Bland de övriga euroländerna delar flera av de största, som Tyskland, Italien och Frankrike – men även andra som Finland – ansvaret för att finanskris och ohållbar upplåning fick utvecklas när eurosamarbetet vanvårdades före 2008. Det är delvis därför som dessa länder nu också behöver vara med och bära bördan av Greklandskrisen.
Men det finns också några små, nytillkomna euroländer, däribland de tre baltiska. De hade ingen del i vanskötseln under ett tidigare skede i eurozonen. De har genomfört arbetsamma anpassningar av sin ekonomi och vänt till tillväxt, med bara bråkdelar av det stöd Grekland fått. Det är inte lätt att för väljare i de länderna motivera att omsorgen om Europa i stort ska betyda att de ska bidra ekonomiskt för att hålla Greklands pensioner på en högre nivå än de som gäller i de egna länderna.