Det blir inte lätt att bilda en dansk regering. Det som påstås vara ett segrande "blått block" är fyra partier som är djupt oense, inte i småfrågor men om en rad verkligt viktiga saker.
De kan antagligen bli ense om en del ytterligare sätt att visa flyktingar att de inte är välkomna. De kan nog också enas om en del borgerliga plånboksfrågor – av det slag som försvagar statsbudgeten utan att att göra ekonomin mer effektiv. Men om villkor för en växande ekonomi, om offentlig sektor och arbetsmarknad och om Danmarks samarbete och inflytande i Europa står de i stor utsträckning i motsatta läger.
Folketingsvalet ryckte undan den möjliga grund som sedan 2011 fanns för en marknadsekonomisk och liberal reformpolitik för social välfärd och ekonomisk återhämtning. Den grunden var en samverkan mellan socialdemokrater och liberaler.
Men folketingsvalet skapade inte någon ny grund för reformpolitik. Ett par av partierna som nu börjat samtala om regeringsfrågan har varit stora i orden och påstått sig vilja ha mer reformer för arbetslinje och näringsliv. Men de har valt sida med ett parti som står för det motsatta, för populism, större offentliga utgifter och motstånd mot just reformpolitik.
Därmed är man tillbaka till åren före 2011, när det ledande borgerliga partiet Venstre hade statsministerposten, men var passivt med ekonomisk reformpolitik, och i stället förhandlade sig fram tillsammans med Dansk folkeparti. Det partiet är nu dessutom något större än det främsta traditionellt borgerliga partiet Venstre – som tillsammans med de konservativa förlorade just de femton mandat som Dansk folkeparti i stället erövrade.
Att beskriva detta som en borgerlig framgång är massivt missvisande. Det är ett borgerligt haveri.
Där den populistiska – eller i en del länder direkt bruna – missnöjeshögern växer stängs möjligheten att driva politik för jobb och stark ekonomi, alltså för det som alliansregeringen i Sverige ville stå för.
Det som vanligen förenar de högerpopulistiska partierna är inte bara deras mer eller mindre öppna rasism, utan också deras fientlighet mot liberalism i ekonomiska frågor, i handel och Europasamarbete, i jämställdhetsfrågor och i utrikespolitik.
Dansk folkeparti följer till stor del just det mönstret. Det delar socialisternas uppfattning om en växande offentlig sektor och om arbetslöshetsförsäkring som gör det lätt att komma tillbaka till bidragsförsörjning. De motsätter sig arbetsvänliga skatter.
I sin fientlighet till EU-samarbetet har Dansk folkeparti dock inte sina meningsfränder i Socialdemokraterna utan i den västfientliga yttre vänstern.
En regering med sådana inre motsättningar skulle knappast kunna hålla ens om den bildades. Redan i går skiftade Venstres ledare spår till någon form av minoritetsregering. En sådan kan, om den frigör sig från föreställningen om ett "blått block", söka växlande majoriteter, även med Socialdemokraterna. Men den kan nog, som situationen nu blivit, få svårt att klara sig.
Danmarks exempel är varnande i Europa. De som börjar räkna högerpopulismen som en del av ett borgerligt regeringsunderlag bereder vägen för en starkt antiliberal utveckling.
Höger- och vänsterpopulismen liknar varandra i att dela ut mer – men motverka att det produceras mer att dela på.
Om man blockerar ekonomisk reformpolitik, och skadar EU-samarbetet och föredrar handelshinder och hårdare gränser – då fördjupar man stagnation och kriser i Europa.