Regeringens ekonomiska politik gör dess jobbmål närmast omöjligt att uppnå. Men även målet – EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 – är fel. Det lockar till trixande med statistiken och får Sverige att se bättre ut om det går dåligt för andra EU-länder.
Det budskapet framfördes i går på DN Debatt av Folkpartiets Jan Björklund och Erik Ullenhag, den senare ekonomisk-politisk talesperson. Samma invändningar mot regeringens jobbmål har rests på denna ledarsida – i alla fall nästan.
Att ställa Sverige mot länder i vår närhet är inte fel. Det är i jämförelse med andra som begrepp som högt, lågt, stort, litet blir begripliga. På samma sätt går att diskutera institutioner, arbetsmarknad, skatter, socialförsäkringar och annat som har betydelse för ekonomisk utveckling och arbetslöshet.
Problemet uppstår när en regering formulerar ett skarpt och manipulationsvänligt mått för sysselsättningen i relation till andra stater. Och detta utan att ta hänsyn till sådant som skillnader mellan EU-länder vad gäller pensionsålder, i vilken utsträckning kvinnor förvärvsarbetar och liknande – faktorer som har stor betydelse för vilken arbetslöshetssiffra länderna visar upp.
Det mått för jobben som borde användas i politiskt målarbete är sysselsättningsgraden, andel av en åldersgrupp som har jobb. Det är ett mått som är betydligt svårare att manipulera. Här är Sverige etta, oavsett om man tittar på åldersgruppen 15-64 eller 15-74, som båda används i Eurostats sammanställningar. Den svenska sysselsättningsgraden är högst i EU.
Detta är viktigt att komma ihåg när någon talar om massarbetslöshet i Sverige. Men man får inte låta sig nöjas med detta. Att vara bäst på något i EU är inte liktydigt med att vara bra nog. Ambitionsnivån måste vara högre i ett av världens rikaste länder som Sverige är. Sysselsättningsgraden i Norge, Schweiz och Island är för övrigt betydligt högre än hos oss.
Björklund och Ullenhag presenterar några förslag om detta. I sin budgetmotion har Folkpartiet sysselsättningsgraden som jobbmål och bryter ner det i flera delar. Man sätter upp ett mål för hela befolkningen (15-74 år), där sysselsättningen ska ökas från 66,6 till 70 procent, ett för unga (15-24), ett för äldre (65-74) och ett mål för gruppen utrikes födda. Tanken är att sysselsättningen för samtliga grupper ska höjas. Målen ska vara uppnådda år 2025 och Sverige ska vara halvvägs 2020.
Det går förstås att hitta invändningar även mot detta. Exempelvis rymmer gruppen "utrikes födda" personer med olika bakgrund och förutsättningar för svensk arbetsmarknad. Inriktningen är dock rätt. Sysselsättningsgraden säger ojämförligt mer om var Sverige står än arbetslöshetstalet. Nedbrytning i olika grupper gör det också lättare att rikta insatserna.
Men för att nå de ambitiösa målen behöver arbetslinjen förstärkas. Ett positivt tecken här är att såväl Folkpartiet som Centern stöder avskaffandet av vårdnadsbidraget. Förhoppningsvis innebär det att detta bidrag som missgynnar arbete och skapar kvinnofällor försvinner för gott. Bostadsbidraget som till stor del har samma effekt borde följa samma väg, samtidigt som barnbidraget höjs.
Sedan behöver skattepolitiken riktas om, där skatter på arbete, företag och produktiva investeringar sänks samtidigt som diverse avdrag försvinner och momsen höjs. Här har inte minst de borgerliga partierna en bit att vandra.