Så som det blivit efter valet i höstas finns det ju också en hel del väljare som kan ha en del att ångra.
Valet blir viktigt, inte bara genom regeringsfrågan. Det kommer att äga rum när det mörknar över Europa, när diktaturer och skurkstater åter försäker göra sig breda – och när intoleranta, antiliberala och snåla vindar blåser i många länder.
Valet kommer också att äga rum när fri ekonomi och demokratiernas samverkan angrips från politikens ytterkanter. Även korttänkta gruppintressen försöker piska upp stämningen mot det som är välfärdens grund i en fri ekonomi, att näringslivet ger starka skattebaser och att det lönar sig att arbeta.
Därmed är inte sagt att det här extra valet var särskilt nödvändigt. 25 års reformpolitik hade på flera områden gett Sverige ett bättre läge – ordnade statsfinanser, renare energi och stabilare sociala trygghetssystem än många andra länder. Detta hade byggts upp med stöd på båda sidor om blockgränsen, inte alltid i enighet men med en gemensam insats. På den grunden borde det ha varit möjligt att finna vägar att styra landet i fyra år med olika slag av överenskommelser.
Detta hade inte behövt vara en dålig halvmesyr. Det hade kunnat ge öppningar för samförståndslösningar i en del frågor som länge varit kontroversiella. Men inte bara ovanan, utan även motståndet mot sådan samverkan är inrotade.
Nu är det som det är. Stefan Löfven talade en hel del om samarbete, men av skäl som historikerna kanske kommer att kunna klarlägga förmådde han aldrig att få handlingen att stämma med orden. Han skulle ha behövt söka stöd och samförstånd åt borgerligt håll, i stället rev han gång på gång ned förtroende. Detta stärkte dem på borgerlig sida som helst inte ville göra upp. Så här långt har han överraskat genom att vara en så tafflig statsminister. Men en förklaring kan vara att han begränsats av dem i partiet som drog mer åt vänster.
Regeringskrisen uppstod inte plötsligt i tisdags, den hade kunnat förebyggas, SD-ledningens förmåga till taktiskt spel hade kunnat förutses. Både i allianspartierna och på regeringssidan hade man kunnat försöka lösa frågor i stället för att ge SD detta tillfälle att spela Allan.
Det är dock inte Löfven eller någon i alliansen utan SD som avslöjat sig mest, och gjort bort sig grundligast. Detta ska inte komma i skymundan på grund av Löfvens och andras svårigheter att hitta rätt i ett besvärligt parlamentariskt läge. SD har hoppat mellan motiveringarna , men skälen har varit ett spel. Man ville ha kris, men visade då också sådant som en hel del väljare och mediefolk försökt blunda för.
De väljare som lät sig påverkas av SD:s rundhänta prat om väldiga belopp till typiska vänsterutgifter och särintresseönskemål har nu sett att det var tom propaganda. De som gick åt höger från moderaterna fick först inte bara Löfven utan också Romson.
När SD sedan skulle fälla dem som de hjälpt till Rosenbad röstade de visserligen tillfälligt för borgerliga budgetramar som de ogillade. Men de förklarade samtidigt att de skulle behandla en alliansregering lika illa som en Löfvenregering och att deras mål var slå ut moderaterna från rollen som stort parti. Detta SD-beteende skulle om det fick genomslag få konsekvensen att göra borgerlig regering omöjlig och att därmed i realiteten stärka sådana som Löfven och Romson.
SD är ett parti där ledningen är en del av hårdför europeisk högerextremism, men partiet är på andra sätt ett spektakel.