Alliansens ekonomisk-politiska talespersoner kräver nu att regeringens beslut att låta Konjunkturinstitutet (KI) utreda ett slopande av överskottsmålet dras tillbaka. Hållningen är klok. När brett samförstånd kring förändringar i det finanspolitiska ramverket saknas ökar också riskerna.
Det var i en debattartikel i gårdagens DN som Ulf Kristersson (M), Emil Källström (C), Erik Ullenhag (FP) och Jakob Forssmed (KD) kritiserade regeringens avsikt att ersätta överskottsmålet med ett balansmål.
Överskottsmålet är en del av det finanspolitiska ramverk som infördes efter 90-talskrisen. Målet anger att den offentliga sektorns sparande ska uppgå till en procent av BNP över en konjunkturcykel. Sveriges statsskuld har sedan dess minskat från cirka 75 procent av BNP till drygt 35 procent av BNP. Trovärdighet för de svenska statsfinanserna har stärkts, en normerande effekt om budgetdisciplin har uppnåtts.
Mycket talar alltså för att det är en dålig idé att överge överskottsmålet, speciellt när så sker ensidigt och utan samtal över blockgränsen. Det öppnar dörren för synsättet att regelverken kan stöpas om efter behov, av sittande regeringen, vilket i sin tur riskerar skapa en rörelse tillbaka mot tilltagande underskott. Både till höger och vänster finns nämligen partier vars benägenhet att öka statens utgifter eller minska dess intäkter skulle växa om budgetramverket luckrades upp.
I sin debattartikel konstaterar alliansföreträdarna just detta: "…ett väl förankrat mål kan inte överges bara för att regeringen känner sig pressad till stora utgiftsreformer." Vidare kräver man att "…en brett parlamentariskt förankrad utredning ska föregå framtida beslut om revidering av det finanspolitiska ramverket", samt att regeringens KI-utredning stoppas.
Det av finansminister Magdalena Andersson (S) förespråkade balansmålet må inte utgöra någon dramatisk förändring i sig. Men just med tanke på vilka de långsiktiga följderna kan bli bör hon ta till sig av den borgerliga kritiken. KI-utredningen bör dras tillbaka och blocköverskridande samtal inledas.
Magdalena Andersson gör det för enkelt för sig när hon hävdar att överskottsmålet har blivit föråldrat, på grund av att det finansiella sparandet har varit negativt sedan 2012 och vägen tillbaka till målet är lång. I tider av långvarig ekonomisk kris är det naturligt att staten lånar pengar, medan skatteintäkterna minskar och utgifterna stiger. Under bättre tider kan sedan amorteringarna återupptas.
Det löst definierade begreppet "en konjunkturcykel" – som överskottsmålet alltså gäller – kan visserligen leda till en del oklarheter beträffande när exakt ett överskott om en procent av BNP bör vara uppnått. Det betyder dock inte att målet helt bör ignoreras eller att dess uppstramande effekt skulle vara överspelad.