Krisen kommer att slå mot det svenska näringslivet. Politiken behöver justeras i en ny, sämre situation.
Det är mycket svårt att i dag förutse exakt hur mycket stimulanser som kan behövas och när.
Samtidigt kunde det ju varit mycket värre. Sverige är inte i tvångsläge vad gäller statens finanser.
Fredrik Reinfeldt vill skjuta 2012 års sänkningar av inkomstskatten på framtiden, även höjningen av brytpunkten och större grundavdrag för pensionärer, alltså inte bara utvidgningen av jobbskatteavdraget.
De ekonomiska skälen för kursändringen är inte glasklara. I sämre konjunktur kan det ju bli behov av att stimulera ekonomin. I våras diskuterades om sänkningen av inkomstskatten kunde vålla överhettning.
Världsekonomin har nu ändrat förutsättningarna. Argumenten för att stimulera konsumtionen med inkomstskattesänkning 2012 har ju snarare förstärkts än försvagats.
Finansministern menar att konjunkturnedgången inte ser ut att bli så allvarlig att detta slags stimulanser behövs. Det är inte sjunkande BNP och färre i arbete som nu förutses, utan viss tillväxt och fortsatt – om än mer långsam – ökning av sysselsättningen.
Men det är knappast avvägningar på något seminarium i finansdepartementet som fått Fredrik Reinfeldt att ta bort jobbskatteavdraget från höstens dagordning.
Att det skulle vara en rent ekonomisk bedömning övertygar inte. Det har säkerligen dragits politiska slutsatser i moderaternas partiledning.
De andra tre partierna i regeringen har sina egna prioriteringar om vad som bör göras med skatterna. Att ta även ett femte steg med jobbskatteavdraget har handlat mer om moderat strategi, mindre om ekonomisk analys. Håkan Juholt (S) var dessutom på väg att bilda front ihop med Jimmy Åkesson (SD) för att åtminstone delvis riva upp avdraget.
Det är för Moderaterna pillret är beskast. Men gårdagens besked gör det lättare för statsministern och den övriga alliansen att tala med delar av oppositionen om både budgeten och fortsatta åtgärder när den ekonomiska situationen förändras. Närmast är det Miljöpartiet det då handlar om.
Det är viktigt att nu undvika att reformpolitiken stannar upp. Politiska blockeringar borde inte få göra det svårt att komma vidare med såväl arbetslinjen som skattereformer och annat som behövs för att långsiktigt klara jobb, välfärd och statsfinanser.
Detta talar för att försöka hitta vägar att tala med mer konstruktiva delar av oppositionen. Miljöpartiet måste känna ett särskilt ansvar – och sluta vara en del en den nejsägarfront som formerades under vårriksdagen.