Ändå fortsätter ordförandekampen. Främsta anledningen är inte stridslystnad hos Mats Odell själv. Andra som står bakom honom är mycket argare. Meningsmotsättningarna i detta parti är verkligen djupgående. De gäller personfrågor, strategi och ideologi. Hos många av Odells anhängare är misstroendet mot Göran Hägglund och dennes bundsförvanter i partitoppen massivt.
Det är inte konstigt att valberedningen föreslår att utmanaren Mats Odell ställs vid sidan av partistyrelsen. Om han förlorar är han också omöjlig på sin nuvarande post som gruppledare i riksdagen. Konflikten har gått så långt att antingen Göran Hägglund eller Mats Odell måste lämna partiledningen helt.
Det handlar om mycket mer än olust i ett läge med opinionsmässig motvind. Kristdemokraterna är ett konservativt parti med en stark känsla för socialpolitik. Men konservatism kan vara av olika slag.
En del kristdemokrater har sett att det stora, traditionella konservativa partiet i Sverige – moderaterna – har lämnat en gapande lucka inom sin högerflygel genom sin mildare och mer samarbetsinriktade attityd under Fredrik Reinfeldt. Bland dem som sluter upp bakom Mats Odell finns de som vill utnyttja den luckan. De skulle kunna göra kristdemokraterna till ett stridbart parti för en profilerad borgerlig höger, som är missnöjd med moderaternas kompromissande men omfattar en konservatism med så mycket av kristna grundvärderingar att man avskyr den Åkessonska extremismen. Tanken behöver inte vara så helt orealistisk. Förebilder finns hos USA:s republikaner.
Som Mats Odell tydligt säger skulle ett parti med honom som partiordförande bli mer krävande och en mer besvärlig partner inom fyrpartiregeringen. Det kan tänkas att en seger för Odell blir slutet för Alliansen dess nuvarande form.
Inför sådana äventyrligheter ryggar troligen de flesta inom KD tillbaka. Följden om Göran Hägglund mot förmodan blir avsatt blir rimligen att framträdande personer känner sig mer hemma inom andra allianspartier och drar konsekvenserna av detta. Men det går nog inte så långt. Kritiken mot Göran Hägglund och hans vice ordförande Maria Larsson är överdriven och orättvis. De blir nog omvalda, och långt mer än Mats Odell förtjänar de sitt partis förtroende.