Det brittiska kravet på att ta upp delar av EU-samarbetet till ny prövning är ett politiskt faktum. Att låtsas som om det kunde viftas bort utan åtgärd är bara att göra saken värre.
Orsaken ligger inte bara på den engelska sidan av kanalen och i den ingrodda EU-negativismen hos en falang i det konservativa partiet. Att premiärminister Cameron pressats av den allt hårdare EU-kritiken på den egna högerflygeln är visserligen en realitet.
Men alla som ser värdet av demokratiernas samarbete i Europa gör också klokt i att inse hur det som händer i brittisk politik är en reaktion på svåra och uppenbara missförhållanden i en del andra EU-länder.
Det är också en reaktion mot en ingrodd oförmåga inte minst hos EU-kommissionen att frigöra sig från överdriven centralisering, byråkratistyrning och regleringsiver.
Det rationella från svensk sida och även för många andra borde vara att ta de brittiska önskemålen som ett tillfälle att reformera och revidera, så att Europasamarbetet stärks och anledningar till befogad kritik åtgärdas.
Det gäller att undvika att utspelet från Cameron utlöser ömsesidiga provokationer och tillmälen som bara skyndar på en brytning där de som vill spräcka EU och driva ut engelsmännen drar åt samma håll som den högerflygel som flåsar Cameron i nacken.
De som alltid ogillat EU, och som hela tiden önskat att EU ska misslyckas skulle fröjdas över en sådan negativ spiral. Där förenas politikens ytterkanter – i Sverige och en rad andra länder.
Det är inte heller önskvärt att diskussionen reduceras till en förhandling om en trave krav på ännu fler brittiska undantag, medan alla andra ska sitta kvar med ett regelverk som med stor fördel borde kunna reformeras. I stället borde man försöka ta itu med att en del EU-regleringar bidrar till ekonomisk stagnation, förlorad konkurrensförmåga och förstelnade arbetsmarknadsregler.
Det borde också vara möjligt att klart avgränsa sådana nationellt viktiga områden som utbildning och kultur, så att de entydigt hamnar utanför EU:s kompetens då det gäller tvingande lagstiftning. De stora delar av EU-samverkan som är viktiga och värdefulla skulle då lättare kunna skyddas.
De nordiska och baltiska länderna har alla ett gemensamt intresse av att situationen reds ut i samverkan med inte minst Tyskland och Storbritannien, som båda på många sätt delar såväl den positiva svenska inställningen till frihandel som motståndet mot de beteenden som orsakat de europeiska kriserna.
Att arbeta på att Storbritannien blir kvar i ett EU som reformeras är en central uppgift – endast ytterkantspolitiker kan se positivt på att EU skulle spricka och Sveriges säkerhetspolitiska sårbarhet öka genom sönderfallande Europasamarbete.
Det handlar till sist inte bara om paragrafer, utan än mer om attityder, ledarskap och förtroende.
Duon Barroso i kommissionen och Van Rompuy som ordförande i ministerrådet är framträdande företrädare för den blandning av arrogans, inkompetens och regleringsmentalitet som bidragit till kriserna i EU och provocerat fram drastiska utspel från brittiskt håll.
Att dessa frontfigurer snarast ersätts med politiker av helt annat slag är nödvändigt om ond spiral ska kunna brytas och följas av god spiral.