Energipolitikens stora miljöfråga är koldioxiden. Det är den som är klimathotet. Om man därför slår fast ett övergripande mål att minska energitillförseln, oavsett energislag, blir det lätt fel. Det som är negativt för klimatet kan komma att belönas, medan det klimatmässigt fördelaktiga motverkas.
Sådana dumheter är nu under uppsegling i EU. Danmark vill i sin egenskap som EU:s ordförandeland genomföra en tidigare EU-målsättning om effektivisering av energianvändningen. Detta så kallade energieffektiviseringsdirektiv är dubbeltydigt. Är det mängden tillförd energi som ska minskas? Eller är det effektiviteten, energiåtgången i förhållande till utförd produktion, som ska förbättras, som en del i en minskning av koldioxidutsläppen?
Där beroendet av fossila bränslen är så helt dominerande som i Tyskland eller Holland blir minskning av energiåtgången, minskade koldioxidutsläpp och effektivisering av energianvändningen i praktiken nästan detsamma.
I Sverige är det annorlunda. Vår basindustri förser världsmarknaden med järnmalm, stål, papper och annat som kräver stora mängder el. Samtidigt har vi med vattenkraft, kärnkraft, biomassa (och mer marginellt även vindkraft), de lägsta koldioxidutsläppen av alla industriländer i förhållande till produktionen.
Med tvingande EU-mål om minskad tillförsel av så kallad primärenergi, kan det ge bättre måluppfyllnad att ersätta el från ett biomasseeldat kraftverk med fossilgas, trots att det miljömässigt är sämre. Än mer snedvridet blir det när kärnkraften, som inte släpper ut koldioxid alls, ska belastas inte bara för elektriciteten som levereras utan också för kylvattnet. Även den värmen räknas ju in i primärenergin.
En politik som kräver minskningar av tillförd primärenergi, och samtidigt tar dålig hänsyn till hur mycket olika länder redan skurit ned sina koldioxidutsläpp, ger orimliga effekter. Länder söder om oss med mildare klimat, kortare transporter och mindre eller ingen basindustri kan ta det lugnare med att frigöra sig ur sitt fossilberoende. De kan delvis överlåta på Sverige att göra en del av det de själva borde ha gjort för länge sedan.
All hållbar energipolitik innebär såväl sparande och effektivisering som nyinvesteringar i kraftverk med inga eller obetydliga koldioxidutsläpp. Sverige har mycket starka skäl att fortsätta att öka effektiviteten och skära ned oljeberoendet, särskilt i transporterna.
Men ett EU-mål om primärenergi oavsett energislag, något som svenska miljöpartister tycker om, skulle lättare uppfyllas genom att lägga ner tunga men för svensk ekonomi viktiga industrier. Samtidigt skulle investeringar för att försörja industrin med miljövänlig elektricitet räknas som negativa fast deras drift inte ger koldioxidutsläpp.
Regeringen genom Anna-Karin Hatt (C) har inom EU klargjort att Sverige vill att EU-direktivet skall kunna uppfyllas antingen med ett effektiviseringsmål eller med ett primärenergimål, beroende vad länderna väljer utifrån sina förutsättningar.
Så kan Sverige göra sin insats, utan att i onödan skada sin egen industri. Det här är inte en konflikt om högre eller lägre miljöambitioner, det viktiga är resultatet när det gäller koldioxiden.