Den ukrainska krisen borde ge EU en rad lärdomar och debattfrågor, särskilt nu i EU-valtider. Hur kan den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bli mer effektiv? Hur kan uppslutningen kring europeiska demokratiska värden upprätthållas när de utmanas av den stora östra grannen? Hur kan EU förhindra att dess banksystem och företagsregister används av skurkregimer som plundrar sitt folk?
En central fråga rör europeisk energisäkerhet. Rysslands övergrepp på Ukraina och EU:s motåtgärder har satt ljuset på flera unionsländers beroende av rysk naturgas.
Det finns i debatten en tendens att överdriva Rysslands möjligheter att via den relationen utöva politiskt inflytande. Den ryska statskassan är allt för beroende av naturgasinkomsterna för att Kreml ska manipulera med leveranserna till EU. Samtidigt bör man inte underskatta möjligheterna till ekonomiskt irrationellt beteende från den ryska statsledningen när större saker ligger i potten. Det faktum att vissa EU-länder får en dominerande del eller all sin energi från Ryssland sätter också effektivt stopp för EU-sanktioner mot rysk naturgasexport.
Under alla omständigheter är situationen ohållbar och rent befängd i ett EU som till stor del är uppbyggt kring idén om konkurrens och frihandel.
Genom åren har det tagits steg för att integrera den europeiska energimarknaden. Tanken är att europeiska länder överger en ordning där ett begränsat antal leverantörer – ofta en – säljer gas via långa bilaterala avtal med varje land, där gaspriset baseras på oljepriset, där gasen har en enda leveransväg och där möjligheterna att skicka och ta emot gas från andra länder är mycket begränsad. Målet är att EU-stater ska få sin naturgas från en mängd leverantörer, där flytande naturgas (LNG) har central roll, bygger upp lagringskapacitet och länderna kopplas samman med ett nät av gasledningar. Förutom att göra Europa mindre beroende av Ryssland kommer det att pressa priserna.
Men de steg som har tagits har i sammanhanget varit mycket små. Samtidigt har exempelvis Tyskland ökat sitt beroende av rysk naturgas på grund av sin avveckling av kärnkraften.
Mot bakgrund av Ukrainakrisen har Polens premiärminister Donald Tusk lanserat en väg framåt. Det gjorde han 21 april med en debattartikel i Financial Times. Tusk presenterar fem punkter som ger större konkurrens och minskar EU:s starka energibindning till Ryssland:
1. EU förhandlar fram alla gasavtal med Ryssland och i förlängningen köper all rysk gas för medlemsstaternas räkning. 2. EU stärker det system som garanterar energileveranser till medlemsländerna i händelse av leveransstopp österifrån. 3. EU stöder – läs finansierar – nödvändig energiinfrastruktur i Europa som gasledningar och lagringsstationer. 4. Europa satsar fullt ut på fossila bränslen, som kol och skiffergas. 5. Avtal tecknas med nya energileverantörer utanför Europa som USA och Australien.
Tusks kärlek till kolet är tveksam och en satsning på kärnkraft borde vara en självklar del av europeisk politik för energioberoende, inte minst av klimatskäl. Men inriktningen är rätt. Det krävs bara politisk vilja.