Flera hundra skadade i Kiev. 25 döda – skjutna, ihjälslagna, överkörda. Den 18 februari 2014 går till historien som den mörkaste dagen i det moderna Ukrainas historia. Den mörkaste hittills, måste tilläggas. De flesta gränser har nämligen passerats i Ukraina. Vägen ligger nu öppen mot mycket mer dödligt våld.
Mångas agerande har bidragit till denna utveckling. Ledningen i Moskva har handlat inte bara mot det ukrainska utan även mot det ryska folkets intressen. Den väg som EU erbjuder Ukraina kan göra landet mer rättssäkert, demokratiskt och ekonomiskt välmående, förvandla det till en starkare och mer pålitlig handelspartner till Ryssland och en lukrativ plats för ryska investeringar.
Ett Ukraina som är allt detta skulle dock även utgöra farlig politisk konkurrens till den ryska polisstaten. Regimkritiska tendenser i Ryssland skulle stärkas. Det är här Kremls fokus ligger i relation till Ukraina.
Den ukrainska krisen har visat upp en EU-paradox: Styrkan i det europeiska politiska projektet, i form av dess dragningskraft på människor utanför unionen som längtar efter ett bättre liv. Och svagheten i EU:s beslutssystem när det kommer till att agera mot tyranner i unionens grannskap.
EU-avtalet, och det politiska kapital i Ukraina som följer av en uppslutning bakom det, var en saftig morot till det ukrainska ledarskapet. Men när Kiev backade ur och sedan inledde repressionen mot de medborgare som protesterade mot beslutet, hade EU ingen piska att ta till. Hot om EU-sanktioner har stannat vid ord.
Ukrainas politiska opposition har under krisen saknat en genomtänkt plan. Den har inte lyckats vinna proteströrelsens förtroende och ta ledningen för den.
Men huvudansvaret för blodet ligger på Viktor Janukovitj. Sedan november, då protesterna bröt ut, har presidenten haft många tillfällen att kyla ner situationen. Han valde den motsatta vägen. Det började med misshandel av fredliga demonstranter på Självständighetstorget. Det fortsatte med införande av diktatoriska lagar parat med kidnappningar, tortyr och mord på aktivister samt dödande skott mot demonstranter på gatorna.
Åsynen av uniformerade och beväpnade aktivister kan locka en och annan till att ludda till ansvarsfrågan. Men det är bara en bild av protestens våldsamma sida. På foton från kravallerna syns även unga kvinnor i högklackat som bryter upp asfalt och äldre kvinnor som bildar mänsklig kedja och för fram gatsten till barrikaderna.
Detta började som en spontan, fredlig protest – mot regeringens ovilja att skriva på EU-avtalet men framför allt mot rättslöshet, plundring av befolkningen och politiskt förtryck som kännetecknat Janukovitjs styre.
Men även om de fredliga vägarna ut ur konflikten blir allt färre måste alla ansvarskännande krafter fortsätta söka efter dem. Här kan EU fortfarande göra en insats. Utan stöd från oligarker kommer den ukrainska regimen ingenstans. Sanktioner biter på oligarker. Använd dem.