Ärendet som avhandlades var om Studentkåren skulle kräva avvisandet av ett tiotal tyska akademiker, judar på flykt undan nazismen. Efter en förbittrad debatt röstade en majoritet av de närvarande för ett avvisande, med motiveringen att dessa flyktingar annars kunde ta jobben från svenska akademiker.
Händelsen lever i vårt kollektiva minne som en av de mörka episoderna i Sveriges historia under Hitlertysk tid. Med gemensamma krafter har nu de europeiska stats- och regeringscheferna åstadkommit ett beslut som i hjärtlöshet är i nivå med Bollhusmötets.
Till Uppsalastudenternas försvar kan sägas att de inte förstod vad de ville skicka tillbaka de tyska judarna till. EU-staternas ledare vet mycket väl vad som väntar tusentals kvinnor, barn och män som de vägrar hjälpa.
Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har på sistone börjat uppträda som om allt handlade om ekonomisk turism. Häromdagen höll han ett tal som signalerade att flyktingarna bara slarvar bort sina pengar i onödan när de lägger dem på resor till Europa. Efter måndagens möte med Turkiets premiärminister lät han förstå att man nu har stoppat färderna med undermåliga och överfyllda båtar från Turkiet till Grekland. Den metod han åsyftar är att båtflyktingarna genast sätts på färjan tillbaka till Turkiet så att de ska inse att den desperata flykten var meningslös.
Cyniskt så det förslår och i strid med den ovillkorliga rätt att söka asyl som hela EU har åtagit sig att respektera. Turkiet, däremot, har inte godtagit FN:s flyktingkonvention utan måste ge asyl bara åt européer.
Vad EU-ministrarna lyckades med i måndagens överenskommelse är därför att köpa sig rätten att överlämna dessa syrier, afghaner, iranier, irakier på flykt till den turkiska regimens godtycke. För syrier innebär överenskommelsen att en del av dem ändå ska få tillträde till EU. Andra kan mycket väl sändas tillbaka till Syrien – sådant har hänt. Övriga nationaliteter har det inte sagts något om.
Amnesty International slår fast att överenskommelsen innebär en dödsstöt åt asylrätten.
När Turkiet antogs som kandidatland för EU-medlemskap fanns en tydlig demokratisk riktning i landets politik. Ändå hindrades kandidaturen för att starka EU-ledare som Tysklands Angela Merkel inte fann Turkiet riktigt rumsrent. Sedan dess har landet gått i en allt mer auktoritär riktning. Kritik mot och granskning av den förda politiken slås ner hårt. Kurderna tycktes vara på väg att inlemmas i det turkiska samhället men jagas nu åter av militär och polis, brutalare än på mycket länge.
"Det är naket egenintresse och önsketänkande att kalla Turkiet ett säkert asylland", säger människorättsorganisationen Human Rights Watch.
Måndagens uppgörelse ger Turkiet sex miljarder euro i bistånd, avsedda att användas på flyktingarna. Dessutom ställs ett EU-medlemskap i utsikt – för ett land som aldrig i modern tid har varit så lite förtjänt av detta medlemskap.
För EU handlar uppgörelsen om att köpa sig tid. Vad den tiden ska användas till återstår att se, den goda viljan lyser med sin frånvaro. Alla högstämda hyllningar till öppenhet och gemensamt ansvarstagande är numera devalverade till tomt skrymteri.