Ledare: Europa behöver inte ett svagt kort från Luxemburg

Intresset berodde inte på naturen vid Harpsundssjön utan på en personfråga. Skulle Angela Merkel ta till sig argumenten för att stoppa Jean-Claude Juncker som ordförande i EU-kommissionen?

Missnöjet med Juncker delas uppenbarligen av bland annat den svenska regeringen. Det är inte alls begränsat till Storbritanniens David Cameron. Fredrik Reinfeldt har goda skäl för ett nej till Juncker. Ändå är maktens realiteter att det nu kan bli svårt att undvika honom. Kan någon ändra utgången är det Angela Merkel, som utåt än så länge inte ifrågasätter den konservativa gruppens nominering.

Påståenden att Juncker skulle ha något slags rättighet att bli nominerad av regeringscheferna är mycket ihåliga. Han har inte fått annat än en minoritet av de röstande väljarna bakom sig, i den mån väljarna i medlemsländerna ens brytt sig om att så kallade toppkandidater hörde ihop med några partibeteckningar.

I en vanlig riksdag med parlamentarism kan ingen göra anspråk på statsministerposten enbart genom att ha 29 procent av mandaten, som den stora konservativa gruppen med M och KD har i EU-parlamentet. Det krävs om inte ett stöd så åtminstone en tolerans från ett verkligt flertal. Att regeringarna i EU inte skulle ha rätt att undersöka möjligheterna till ett alternativ till Juncker är en ohållbar uppfattning. Regeringarna är parlamentariska. De förmedlar väljarnas demokratiska ställningstagande minst lika mycket, eller mycket mer, än partigrupperna i EU-parlamentet.

För att bli kommissionens ordförande – en ytterst viktig post i det ekonomiska och säkerhetspolitiska läge Europa befinner sig i – krävs två saker. Först kvalificerad majoritet i rådet av regeringschefer, där ländernas stadgeenliga tyngd är viktad. Länder som har en dryg fjärdedel av röstpoängen kan blockera ett namnförslag. När förslaget läggs fram måste det godkännas av minst hälften av de 766 ledamöterna i EU-parlamentet.

Det senare innebär att så länge den stora konservativa gruppen och socialdemokraterna i stort sett håller ihop kan ingen kandidat väljas mot deras gemensamma vilja, och den sägs än så länge vara att högermannen Juncker ska utses. Samtidigt krävs en hel del för att Storbritannien och andra som underkänner Juncker ska kunna hindra ett förslag, om Tyskland stödjer det. Exempelvis skulle kombinationen Storbritannien, Holland, Sverige, Polen inte vara i närheten av en blockerande andel röstpoäng.

Det kommer uppenbarligen att behövas en förhandling om ett helt paket av viktiga poster och om en del frågor i EU-politikens inriktning. Endast i en sådan paketuppgörelse kan det vara rimligt att ett avgörande i ordförandefrågan träffas.

Det skulle vara olyckligt att för tredje gången utse en svag luxemburgare till kommissionsordförande. Över huvud taget borde såväl de östliga som de nordiska medlemsländerna också kunna komma ifråga. De har aldrig tillsatt posten, och goda kandidater saknas inte. Förutom några nordiska borde den polske regeringschefen Donald Tusk vara ett starkt namn.

Men det främsta skälet mot Juncker är att han är personligt olämplig. Europa behöver reforminriktade personer i ledningen, som både kan ompröva tidigare felgrepp och samla medlemsländer till gemensam handling i stora frågor. Juncker står för motsatsen, för stagnation och för oförmåga att möta stora problem med reform och kreativitet. Både i Europas regeringar och i EU-parlamentets stora majoritet av demokratiska partier behöver man försöka enas om något bättre.