Runt om i Europa och i en stor del av övriga världen har det manifesterats solidaritet med Frankrike. Franska flaggor har hissats, belysning har tänts i de franska färgerna och stöduttalanden har gjorts.
Om det kan man resonera. Terrordådet i Paris på fredagskvällen var det största på många år i Europa. I andra delar av världen skördar dock terrorn betydligt fler liv årligen. Men inte ens spektakulära och mycket blodiga dåd utanför västvärlden föranleder den här typen av solidaritetsaktioner.
Men resonera är inte att moralisera. Det senare är onödigt. Människoöden på platser som man har en relation till berör starkare och väldigt många människor på jorden har det till platser i väst. Västerländsk populärkultur – musik, film, idrott – har stort genomslag och just Paris tillhör världens mest besökta städer.
Vad blir då fortsättningen för oss i Europa när chocken lagt sig och vardagen återvänt? Den första lärdomen bör vara en förnyad insikt om vikten av att hålla ihop det europeiska politiska projektet. Det är vid kriser som EU måste visa sin styrka.
Hittills har det varit si och så med det. EU-staterna kunde samla sig till effektiv gemensam politik när våra finansiella system hotades för några år sedan. När Ryssland invaderade Ukraina kom EU med ett samlat svar. Det var långt ifrån det starkast möjliga men ett svar likväl. Sanktionerna har försvagat Ryssland och motverkat en militär upptrappning.
Men när flyktingarna från Mellanöstern och Afrika kom i stora antal tog nationell egoism över. Något system för omfördelning av asylsökande har inte kunnat komma till stånd, annat än mindre åtaganden som länderna överlag inte gör sig någon brådska att leva upp till.
Så får det inte vara. Det är nödvändigt för Sverige att i EU-samtalen koppla samman asylmottagandet med bidragen till och fördelningen ur EU:s budget. Solidaritetstanken där vissa länder är nettogivare och andra nettomottagare måste få sin motsvarighet i hanteringen av en svår flyktingsituation.
En sådan linje, driven till sin spets, riskerar att splittra EU. Men det kan även den tävling i skärpningar av invandringspolitiken som nu är på gång i Europa, där länderna söker styra asylsökande till grannarna.
EU:s ledare måste se faran i detta. Förutom att hindra många människors drömmar om ett liv i fred och frihet riskerar den nuvarande politiken att varaktigt försämra relationerna inom EU. I värsta fall kan unionen upphöra att fungera som en politisk organisation. Europa skulle bli svagare och sluta tala med en röst gentemot Ryssland, som för närvarande utgör det största säkerhetspolitiska hotet mot vår kontinent och dess grannskap.
Och det är när Europa och väst visar obeslutsamhet som Moskva tar för sig – i Ukraina, i Syrien, i Västeuropa via politisk destabilisering och informationskrigföring.
EU behöver ta sig samman. En solidarisk hantering av flyktingutmaningen skulle göra unionen starkare och öka dess förmåga att agera med kraft i andra frågor. Det är nödvändigt om vi vill känna oss tryggare.