Förutom en värdefull beskrivning av de övergrepp som skett i samband med revolutionerna finns här också ett kapitel om hur omvärlden har reagerat på händelserna. Det är ett perspektiv som ofta saknats under det gångna året, som borde ha upptagit mer av debatten här i Sverige. Inte för att västliga ingripanden alltid kan styra utvecklingen, som många vill tro. Men däremot för att vi i den demokratiska världen faktiskt kan påverka våra regeringar och har ett ansvar att försöka.
Ta ett så enkelt faktum som att de vapen som använts för att slå ner fredliga demonstranter under det gångna året nästan alltid varit importerade. Odemokratiska länder som Ryssland är de värsta syndarna, men många andra har agerat lika cyniskt. Även efter revolutionerna fortsätter exempelvis USA att rusta militärjuntan i Egypten, samtidigt som den dödar och torterar demonstranter. I början av december upptäckte hamnarbetare i Suez att 21 ton amerikanska tårgaspatroner höll på att överföras till armén mitt under de blodiga kravallerna vid Befrielsetorget. Strejk utbröt, arbetarna vägrade lasta av skeppen och USA:s anseende fick ännu en smäll – högst välförtjänt.
Amnesty sparar inte på kritiken mot Europa heller: ”EU upprätthöll sina gamla förbindelser med förtryckande stater i regionen och […] rättfärdigade ett omfattande politiskt och ekonomiskt stöd till förtryckande regeringar i Mellanöstern och Nordafrika med den vaga idén om att ‘stabilitet ger säkerhet’ och med målet att ‘kontrollera’ invandring till Europa.”
Mest uppenbar var Europas bristande solidaritet under den libyska flyktingkrisen, när de flesta av landets kring två miljoner afrikanska gästarbetare tvingades fly efter att ha utmålats som Gaddafis legosoldater. Så vad gjorde Europa, när en flyktingkatastrof plötsligt utbröt vid unionens sydgräns? Inte mycket: EU-länderna erbjöd ynkliga 800 mottagningsplatser för de Libyenflyktingar som fastnat vid gränsövergångarna mot Tunisien och Egypten. Den som hoppades finna säker mark norr om Medelhavet fick i stället själv företa sig resan, naturligtvis illegalt och ofta i sjöovärdiga båtar. Resultatet var förutsägbart. Minst 1 500 Libyenflyktingar, inklusive många barn, har hittills dött på Medelhavet.
Och är det något vi som européer bör minnas från 2011, så är det kanske just detta: att vår migrationspolitik lyckades döda fler oskyldiga än de egyptiska och tunisiska diktaturerna tillsammans.