Frankrike är stort. Grekland är litet. Om Grekland går mot statsbankrutt och socialt och politiskt sammanbrott är det allvarligt. Men det är för litet för att dra det övriga Europa ner i en fördjupad och riktigt allvarlig kris.
Det har nu varit ett par års förvarning för en fullständig ekonomisk kollaps i Grekland. En sådan kan fortfarande inträffa. Men den kommer inte leda till en okontrollerad bankkris och tvärstopp i kreditgivningen, depression och stor arbetslöshet även i välskötta länder. Den risken är numera undanröjd.
Frankrike däremot har sådan tyngd att det blir oerhört viktigt vad som händer efter skiftet från högermannen Sarkozy till socialdemokraten Hollande. Svaren kan dröja. Det är parlamentsval i juni. Vilken regering som efter en tid kommer att finnas vid Hollandes sida återstår att se.
Det verkar ändå förhastat att bara förutsätta att socialistiskt styre i Frankrike kommer att betyda en mycket mer oansvarig ekonomisk politik än under Sarkozy och dennes företrädare Chirac. Det är nämligen skillnad på valrörelsepopulism och ekonomisk politik i praktiken, under hotet av sänkt kreditvärdighet och höjda räntor.
Hur ytlig valkampanjen än varit torde Hollande och kretsen kring honom vara medvetna om att landet under årtionden haft underskott i statens finanser, och inget överskott ens under högkonjunkturer. Ju längre en sådan situation fortsätter, ju större blir risken för att det blir ohållbart.
Sakens andra sida är att väljare, partier och inte minst intresseorganisationer i Frankrike under lång tid har ägnat sig åt att önsketänka och ställa krav på utgifter hellre än att få ordning på konkurrenskraft och statsfinanser.
Det kan bli en omild kollision mellan den nye presidenten och de förväntningar som burit hans kampanj till framgång.
Det sägs nu att det ska vara mer tillväxt och mindre nedskärningar. Sådant är lätt att säga, men i ett land med för högt löneläge och kroniska underskott i statsfinanserna måste vägen till uthållig tillväxt gå över förändringar som är smärtsamma på kort sikt
Skillnaden mot om Sarkozy blivit omvald behöver dock inte bli så stor. Sarkozy har inte kommit särskilt långt med de reformer och saneringsåtgärder som han talade om för några år sedan. De dåliga sidorna i fransk politik – oviljan att staga upp statsfinanserna och dragningen mot handelshinder och mygelekonomi, finns på både höger och vänster sida.
Sarkozys fall innebär dock att en ny president har ett oförbrukat förtroendekapital. I bästa fall kan han använda det för ett bättre samarbete med andra EU-länder och en större ekonomisk realism i inrikespolitiken. Lika positivt är att Frankrike nu slipper höra etniskt intolerant retorik från Élyséepalatset.
Sådana tongångar ligger annars i tiden i både Frankrike och Grekland. Franska extremister deltog visserligen inte vid massakern i Srebrenica under Bosnienkriget, det gjorde däremot militanta medlemmar i det fascistiska grekiska parti som nu tagit sig in i parlamentet i Aten. Men i båda länderna når ytterkantspartier över en tredjedel.
Faran finns att de förgiftar debatten om invandring och etniska minoriteter samt blockerar all reformpolitik och gör länderna omöjliga att regera. Den sistnämnda risken är överhängande framför allt i Grekland.