Det händer åtskilligt i den politiska debatten som de större Stockholmsmedierna aldrig registrerar, men som ändå kan vara viktigt.
Det är just inga likheter mellan en gästkrönika av EU-parlamentarikern Åsa Westlund (S) i Nerikes Allehanda (lib) och en annan gästkrönika, av förra statsrådet Lena Sommestad (S), i Smålands Folkblad (S).
För att börja med Åsa Westlund så sätter hon fingret på ett högst verkligt problem, som många har svårt att tala klartext om. Pengarnas inflytande på debatt, nyhetsförmedling och politik har genom lobbyverksamhetens utveckling blivit mer problematiskt.
Åsa Westlund illustrerar i Nerikes Allehanda detta med den nu mycket kostnadskrävande politiska veckan i Visby.
Bara att hyra en lokal i Visby den veckan kan "kosta multum", som Åsa Westlund mycket riktigt skriver – en given fördel för de organisationer som har resurser att göra sina arrangemang påkostade. Bara boende för en utsänd person under veckan kan kosta 25 000 kronor, skriver Åsa Westlund.
Ja, lobbyverksamhet som kostar stora pengar och har dolda finansiärer och uppdragsgivare har blivit en tilltagande risk för nyhetsförmedlingens integritet, även om den mer sällan klarar att påverka själva de politiska besluten.
Inte bara i politik, utan också i redaktionellt arbete, blir det allt mer nödvändigt att vara vaksam mot att olika aktörer via olika betalda ombud försöker plantera partsinlagor som nyheter eller pumpa upp opinioner med pengar som inte redovisas.
Åsa Westlunds tanke att lobbyister enligt modellen i EU-parlamentet ska registrera sig för att släppas in i huset är inte omöjlig men knappast mer än begränsat effektiv. Frågan om krav på att uppdragsgivare och penningflöden ska redovisas så att de hamnar under offentlighetsprincipens skarpa belysning är ingen lätt uppgift att lösa, men den borde faktiskt utredas.
Lena Sommestad (S) är däremot så besviken och förbittrad på sitt eget parti att det i Smålands Folkblad ser ut som om hon är mycket nära att utträda.
I den fråga hon tar upp som beviset för att Socialdemokraterna slutat stå för jämlikhet, och övergått till "anpassning efter rådande orättvisor", finns det bättre sätt att ta itu med verkliga brister än att, som hon uppenbarligen vill, göra slut på både vinster, friskolor och skolvalsmöjligheter.
Friskoleverksamheten är inte problemfri när det gäller skolors kvalitet och sociala olikheter, och de problem som finns har sin rot i beslut på 80- och 90-talen, långt före de Björklundska reformerna.
Men det måste finnas mer effektiva och mindre drastiska sätt att förbättra än att driva utvecklingen bakåt mot kommunalt ensamvälde.
Tittar Lena Sommestad på ett antal inslag i regeringspolitiken så kan hon se hur villkoren för friskolorna stramats upp.
På grund av en del kommuners oförmåga att fördela skolpeng efter även sociala faktorer är statliga krav på väg även där.
Skolpolitiken under s-styret före 2006 var inte bra för arbetare och ökade klyftorna i samhället. Den som vill ha en skola som är bra för alla, och som minskar framtidens sociala klyftor behöver ha de Björklundska reformerna som grund och bygga vidare på det som gjorts de senaste åren.
Den socialdemokratiska partivänstern har inte klarat den slutsatsen, och den självrannsakan som den skulle dra med sig.
I stället har man fastnat i den attityd som faktiskt ser ut att kunna driva ett tidigare statsråd och nu avgående ordförande i kvinnoförbundet att överge sitt parti.