Men, och det gäller särskilt i Miljöpartiet, det är inte detsamma som att de kommer att bli valda. Inget svenskt parti har lika spretiga och individualistiska gräsrötter som MP, vilket betyder att få kongressbeslut är lika svåra att förutspå som de grönas.
Exempelvis offentliggjorde Peter Eriksson, språkrör 2002-2011, sin kandidatur först dagen före omröstningen, och det finns ingenting som hindrar en maktsugen maskros från att göra likadant. Det ryktas redan nu om att Carl Schlyter, ordförande i EU-nämnden, som kandiderade mot Eriksson 2002, inte är helt osugen på revansch.
Men låt oss jobba utifrån hypotesen att MP från och med veckoslutet styrs av team Lövin/Fridolin – då har vi sannolikt en större regeringsombildning att vänta.
Precis som för Åsa Romson är Isabella Lövins styrka klimat- och miljöfrågor och även efter att Romson lämnat regeringen kommer Miljöpartiet att vilja ha ett språkrör som chef för miljö- och energidepartementet. Därmed behövs minst två nya gröna statsråd och här borde Maria Ferm, migrationspolitisk talesperson och gruppledare i riksdagen, som sydde ihop den migrationspolitiska överenskommelsen med Alliansen 2011, ligga bra till. På samma gång kan Stefan Löfven (S), nu när nästan halva mandatperioden har gått, passa på att byta ut fler personer och prioritera om bland ansvarsområdena.
För Miljöpartiet som parti är förändringen betydligt mindre dramatisk, även om ett språkrörsbyte kan ge en känsla av förnyelse och framtidstro. Visserligen har riksdagsledamoten Karin Svensson Smith sagt att MP får "struktur, målmedvetenhet, förmågan att prioritera och leverera" med Lövin. Men det är bara delvis sant.
För även om det inte finns någon anledning att tvivla på att epiteten stämmer in på Lövin, är MP:s problem betydligt större än det kvinnliga språkröret. Om det ska finnas någon poäng med att vara målfokuserad måste ledningen veta hur målet ser ut och så länge miljöpartisterna inte ens kan enas om huruvida det är bäst att påverka Sveriges politik i regering eller som en ständig gaphals i opposition förblir målet diffust.
Till det ska läggas att även om valberedningen underströk att Lövin har ett brett förtroende ute i distrikten är det oklart hur starkt stödet egentligen är. Så sent som i helgen skrev Dagens Nyheter att Lövin inte ses med blida ögon av alla, bland annat eftersom Miljöpartiet är en gräsrotsrörelse och Lövin var en journalist som handplockades av partiledningen inför EU-valet 2009.
Om man ska vara aningen mer saklig kan man, som alla politiker i dag, "bara konstatera" att den nya språkrörskandidaten inte är någon allmänpolitiker. Det märks inte minst när hon på frågan om vilka ämnen hon känner sig mest främmande för svarar "inrikespolitiken", vilket innebär en rejäl uppförsbacke då man som språkrör måste vara beredd att svara på frågor och delta i debatter om allt.
Sist men inte minst: Exit Romson innebär varken att MP "offrar" det kvinnliga språkröret för att rida ut krisen eller inte kan klassas som ett feministiskt parti. Det är visserligen Gustav Fridolin som har solkats ner mest av Kaplan-affären, men med tanke på både förtroendesiffror och klavertramp är det inte särskilt konstigt om MP tar chansen att rösta bort Romson.