Det läggs också märkligt ofta ett folkhemskt, rosaluddigt skimmer över inflationsåren före och under 1980-talet. Skimret är falskt och bedrägligt.
Tar man de åren som ett ideal att återskapa så styr man in samhället på en väg som går till kris och klyftor, alldeles verkliga sådana.
Det var fart på fördelandet och utdelandet de där åren. Varje år fördelades i fackliga avtal och i budgetbeslut betydligt mer än det produktionsresultat som fanns att dela på. Det blev förstås inflation. Penningvärdet sjönk och sjönk, de ständigt höga löneavtalen gav en guldålder i ombudsmannavärlden, men reallönerna utvecklades mycket svagt.
Det byggdes dessutom upp strukturella underskott i statliga och kommunala finanser. Delvis försökte man dölja dem. Bland annat reglerades räntorna. AP- och andra pensionsfonder tvingades låna ut till stat och andra ändamål, till räntor som dränerade fonderna på en del av vad de marknadsmässigt skulle innehålla. Men en annan pensionsmanipulation från den där tiden förblir en börda för kommuner och landsting – för en del av dem en kvarnsten.
En av sanningarna bakom det falska men rosa skimret är att kostnaden för de kommunala avtalspensionerna inte bokfördes som skulder. Hela redovisningen blev steg för steg allt mer felaktig. Det anställdes personal och det delades ut rikliga pensionsförmåner till kommunala tjänstemän – även till kommunalarbetare, men där var de ofinansierade pensionsbeloppen inte alls lika stora. Trots att detta gjordes fick de budgetar och bokslut som visades upp inte de underskott som i verkligheten skulle ha funnits där.
Det som sattes i system var att den tidens kommun- och landstingsanställda – och särskilt sådana välbetalda grupper som läkare – tilldelades anställningsförmåner som inte hade täckning i skatteinkomsterna. Hela denna börda som byggdes upp stjälptes över på framtiden. Det är den framtiden vi är i nu. Alla landets kommuner och alla landets landsting har det svårare med ekonomin i dag av just det här skälet. Det var skimmer tidigare, men baksmälla nu. Det ekonomiska förnuftet var i klass med när Gudrun Schyman eldade sedlar.
Det skiljer nu ofta flera tiotal procentenheter mellan förskönad och verklig soliditet i balansräkningarna hos de kommuner som inte hanterat bördan med att sälja andra tillgångar och ta fram de dolda skulderna. I länet ligger Vingåker sämst till. Strängnäs har också svag soliditet. Flen och Katrineholm har markant större icke korrekt bokförd skuld än Eskilstuna – allt enligt en tabell Skandia ställt ihop ur boksluten.
Av detta kan man lära ett par saker, förutom värdet i att alltid bokföra rätt. En är att vara sunt skeptisk mot dem som vill lägga ett sådant behagligt Tegnérskt skimmer över till exempel Olof Palmes senare regeringstid.
En annan är att flera av de fackliga organisationer som kapade åt sig de största förmånerna utan att dessa bokfördes aldrig erkänner vad de var med om att ställa till med. Däremot är de duktiga på att klaga på de folkvalda som nu sedan många år får dras med konsekvenserna.