En annan förklaring är att storstadsperspektivet har blivit så väldigt dominerande. De större städerna har vuxit kraftigt under lång tid, och Stockholmsmedierna blivit ännu mer Stockholmscentrerade.
Men större delen av Sverige, och delar även av Sörmland, är landsbygd, där servicen tunnas ut och beroendet av pendling ökar.
Det har ofta varit mer slagord än realism i de här frågorna. ”Hela Sverige ska leva” var en flitigt använd paroll, som nu hörs mer sällan. En bättre infallsvinkel är att se efter vilka service- och samhällsfunktioner som är de centrala, och att vara beredd på att de måste få kosta även om de inte alltid kan löna sig.
Men sedan behövs också en öppenhet för att kärnan i viktig service ibland kan tryggas även när den gamla organisationen är dyr och överspelad. Gammaldags postkontor har ersatts av kontanthantering och paketdiskar i livsmedelsbutiker, och på många håll har servicenivån då höjts. Lantbrevbäringen däremot gäller det att verkligen slå vakt om. Äldrevården är ett finmaskigt nät av hemtjänst som har närkontakt med de boende och är en viktig lokal arbetsgivare. I de landsting där hemsjukvård och hemtjänst samordnats kan servicenivån med lokalt anknutna sjuksköterskor vara mycket hög även i glesbygd. Vårdcentraler på småorter med mycket begränsat öppethållande och begränsad tillgång på läkare och medicinsk-teknisk utrustning kan däremot ha begränsat värde.
Bank på landet behövs inte längre. Nätet har gett småföretag och hushåll bättre servicenivå i glesbygd än vad man förut hade mitt i stadskärnorna. Bibliotek är däremot lokala, men därmed måste de inte vara kommunala. Föreningsdrivna folkrörelsebibliotek med kommunala anslag för bokinköp och möjlighet till fjärrlån kan bevara det som enligt den byråkratiska fyrkantigheten bara kan läggas ned och ersättas av det stora kulturhuset mitt i staden.
En del glesbygdskostnader måste staten ta ansvar för. Lantbrevbäringen är ett exempel, där kostnaden blir tydligare och bidragsbehovet växande när posten är ett flernationellt bolag med svenska staten som en ägare ihop med andra. Vad staten däremot inte bör och inte kan garantera är jobb eller bostäder i alla bygder. Ett bra näringslivsklimat kan förvandla en del avfolkningsbygder till tillväxtområden, men det går inte att planera fram, den tekniska utvecklingen och företagandet kommer alltid att ge ojämna resultat geografiskt.
En geografiskt jämn tillgång på arbete är en dålig utopi, som bara är förenlig med en stillastående ekonomi med långsam teknisk utveckling och sjunkande levnadsstandard. Men en jämn tillgång på grundläggande samhällsservice är ingen utopi. Det handlar om att vara öppen för nya tekniska lösningar och mer samverkan.