Av den nya norska regeringen kan komma åtskilligt dåligt, i en del sakfrågor och i inverkan på politiskt klimat. Delarna av regeringsunderlaget står långt från varandra värderingsmässigt. Partierna som deltar har starka drivkrafter att undergräva varandra.
Regissören är högerpartiets ledare, Erna Solberg. Hon har vunnit statsministerposten med sin taktik, att utnyttja ytterhögerns försvagning efter Breivikdådet till att skaffa högerpartiet ett överläge, och så bjuda in det svårt populistiska, ekonomiskt ansvarslösa och inte sällan rasistiska fremskrittspartiet till en förment borgerlig gemenskap.
Så där sitter hon snart som chef för en högerpräglad tvåpartiregering i minoritet, beroende av två mindre partier utanför regeringen, ett kristdemokratiskt och ett liberalt.
Hon hade haft större handlingsutrymme och troligen kunnat åstadkomma mer om hon siktat på en enpartiregering och på att regera med hoppande majoriteter.
Risken att det slutar med att fremskrittspartiet sätter arbeiderpartiet i regeringsställning löper hon nu också. Just det kan ske när hennes egen regering fallit efter inre strid eller nederlag i stortinget.
Det Erna Solberg och hennes okritiska svenska moderatbeundrare kan peka på är ju att fremskrittspartisterna fått köpa ministerposterna med ett regeringsprogram där de fått vika sig om att vårdslöst spendera pengar ur oljefonderna, liksom i alkoholpolitiken och en del frågor i invandringspolitiken.
Dessutom har det liberala partiet venstre fått frågan om oljeborrningar vid bland annat Lofoten uppskjuten tills vidare, av mycket goda miljöskäl.
Om Erna Solberg, liksom de båda mittenpartiernas ledare, tänker sig att de genom att släppa in missnöjeshögern i regeringen ska knäcka den genom att tvinga den att förneka sina egna överbud och delta i flyktingpolitiken, så är det ju tänkbart att det lyckas. Men Erna Solberg har ägnat sig åt att aktivt urskulda och bagatellisera de värsta sidorna i de nya regeringskamraternas idéer.
Det som lika gärna kan hända är att fremskrittspartiet använder sina positioner i regeringen till att provocera och ställa till ohägn, för att efter att regeringen spruckit utnyttja att de blivit legitimerade av en maktlystet korttänkt Erna Solberg.
Därmed är inte sagt att allt den nya regeringen gör kommer att vara fel. Norge har, med hjälp av oljan, bevarat mycket av protektionism, regleringar och ineffektivitet i offentlig sektor. Sverige har sedan ganska länge en mer liberal, konkurrens- och effektivitetsinriktad linje, som även många socialdemokrater deltagit i att införa, och som gjort det mycket lättare att skydda välfärden under krisåren.
Norge kan på en del områden bli lite mer som Sverige. Fremskrittspartiet kommer troligen att understödja andra partier i några sådana beslut. Detta är dock en dålig ursäkt för att till en regering bjuda in ett parti som också, fast det inte ingår i den nya bruna extremhögern i Europa, ändå har obehagligt många drag gemensamma med just denna extremhöger.