Men fyra dagar mer än vad som behövs för vården är faktiskt riksgenomsnittet. För dem som är över 65 år. På svenska sjukhus.
När det i en del landsting tidvis blir brist på vårdplatser finns en bit av förklaringen just här. Onödigt många blir kvar i säng på akutklinik när de egentligen kan få sin vård längre fram i vårdkedjan, på äldreboende eller i hemmet. Problemet var dock oerhört mycket större förr.
Samarbetet mellan sjukhus, primärvård och äldrevård är nyckeln – både till det som förbättrats och för att komma längre. Regeringen har just fått ta emot en utredning som bygger vidare på en stor framgång i svensk socialpolitik, att kommunerna tog över stora delar av de äldres vård från landstingen. Kommunerna blev då skyldiga att betala till landstingen om äldre människor blev liggande kvar på akutsjukhus i onödan.
Utredningen blir ett prov, för den nya regeringen och för oppositionen, om man klarar att hålla fast vid detta som lyckats. De ekonomiska signalerna för kommuner och landsting måste driva på samverkan så att vårdkedjan fungerar och patienter inte fastnar på fel nivå i vården.
Det var kärnfrågan i ÄDEL-reformen, resultatet av en av de mer betydelsefulla utskottsuppgörelserna i modern tid, mellan Bo Holmberg (S) och Daniel Tarschys (FP) i socialutskottet, höstriksdagen 1990. Det hade då länge varit ett jätteproblem att äldre blev boende månadsvis på sjukhus för att kommuner inte ställde upp med äldrevård utan stjälpte över kostnader på landstingen. Eländet på de gamla långvårdsklinikerna och den låga standarden i flerbäddsrum i äldrevård fanns då ännu kvar i stor skala.
Det kommunala betalningsansvaret rättade till de ekonomiska signalerna och mycket snabbt löstes knutarna, med goda resultat under årtionden.
25 år senare har vårdens metoder och vetenskap utvecklats mycket. Grundtanken med ÄDEL-reformen borde nu kunna ge ännu mer av bättre omvårdnad och effektivitet ifall man finslipade regelverket. När det, trots betalningsansvaret, blir i genomsnitt fyra sjukhusdagar i onödan finns utrymme att prestera bättre.
Skillnaderna mellan landstingen visar samma sak – i Sörmland är de äldres onödiga sjukhusdagar i genomsnitt sex och inte fyra! Det hör också till bilden av platssituationen på länets sjukhus.
Utredningens fyra huvudgrepp verkar ha stabil grund i det som visat sig fungera. Formerna för vårdplaneringen ska stramas upp så att patienter inte kommer i kläm.
Det ska börja kosta för kommunerna efter tre dagar, inte som nu i praktiken först en vecka efter att sjukhusvården är klar.
Kommunens pris per dygn ska, om inte kommun och landsting enas om annat, lyftas till omkring 6000 kronor per blockerad sjukhussäng, mot drygt 4300 kronor i dag. ÄDEL-reformen har med tiden urholkats en del när inte priset hållits uppe och avspeglat de resurser landstingen förlorar.
Men för att även primärvården ska få drivkrafter att göra rätt och göra det snabbt måste den kalla till vårdplaneringen för att landstinget ska ha rätt att få betalt från kommunerna.
Det sistnämnda är inte det minst viktiga. Primärvården är den sjukvård som är närmast patienten, och dess uppgift är stor. Sjukliga äldre ska inte bollas mellan kommunal omvårdnad och stora akutsjukhus.