Den allvarligare sidan av saken är att med en lag som kräver att den åtalade ska kunna bevisa någon form av samtycke, läggs ett ännu större fokus på offrets beteende. Vi riskerar att det blir legitimt att i rätten argumentera för att en kvinna får skylla sig själv om hon tidigare har signalerat att hon är intresserad.
Lagstiftningen har också hittills fokuserat våld, tvång, hot eller om personen har befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd – och inte vad målsägande signalerat. Därmed inte sagt att enskilda rättegångar inte ändå har kommit att handla om det.
2005 skärptes sexualbrottslagstiftningen bland annat genom att fler brott rubricerades som våldtäkt. I går presenterades en utvärdering av lagstiftningen samt några förslag på förändringar. I stort sett anser utredningen, som har letts av rådmannen Nils Petter Ekdahl, att den fem år gamla lagstiftningen har tjänat syftet att stärka skyddet för sexuell integritet. En rad små förändringar föreslås, framför allt för att lagstiftarens intentioner ska tydliggöras. De enda, större förändringarna, handlar om samtycke.
I utredningen framhålls att det finns en lucka i lagen som gör att en situation där offret inte kan, orkar eller vågar protestera, inte kan betecknas som våldtäkt. Eller som i Jordbro 2005. En 15-årig flicka var på rymmen från ett behandlingshem och plockades upp av tre män. Hon hade varit utan mat och sömn i flera dygn. Männen bjöd flickan på alkohol och förgrep sig sedan på henne. Men bara en dömdes för våldtäkt eftersom de två andra inte använt våld och flickan inte ansågs ha varit i ett ”hjälplöst tillstånd”.
Utredningen vill att den ska kunna dömas för våldtäkt som ”utnyttjar någon som befinner sig i en beroendeställning till gärningsmannen eller annars med hänsyn till omständigheterna har särskilda svårigheter att värna sin sexuella integritet.” Det är en välbehövlig förstärkning av lagstiftningen som ger utrymme för domstolen att ta hänsyn till om en kvinna befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Men den paragrafändring som följer därefter, drar åt fel håll. Utredningen föreslår att den lite mildare brottsrubriceringen, sexuellt övergrepp, ska gälla ”den som […] genomför en sexuell handling med en person utan den personens tillåtelse.”
Till Ekot säger Ekdahl att det inte handlar om skriftliga överenskommelser utan: ”ett samtycke kan ju vara det som är det typiskt sett vanligaste - ett medagerande, en successivt ökande intimitet mellan två parter”. Ja, det fungerar ju så. Vanligtvis.
Det hör till sakens natur att det är oerhört svårt att bevisa att sexualbrott har begåtts. Den nya skrivningen gör det inte på något sätt lättare, utan leder bara till att ett större fokus riktas mot målsägandens agerande. Måtte justitieminister Beatrice Ask inse det och säga nej till en sådan lagändring.