Allt är förstås inte nattsvart i oppositionens förslag. En utvidgning av Rot-avdraget till renovering och miljöanpassning av hyreshus kan vara en klok åtgärd. Högre tak i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen är nödvändigt för att ge fler människor bättre skydd vid livets missöden och upprätthålla förtroendet för offentliga socialförsäkringar. En försiktig höjning av skatten på alkohol och tobak, som de rödgröna vill se, kan också vara på sin plats.
Men i övrigt är det dystert. Kommuner och landsting lovas många statliga extramiljarder i en tid då deras ekonomi snabbt förbättras. Löftet om sänkt skatt på pensioner har i sin tur inget att göra med en politik för fler jobb. Att regeringen har lovat samma skattesänkning, om än med ett lägre belopp, gör inte det till en bättre politik.
Ett avskaffat Rut-avdrag försämrar kraftigt förutsättningarna för en tjänstesektor med potential och sätter flera tusen jobb på spel, detta trots att avdraget med största sannolikhet inte är någon nettokostnad för staten.
Oppositionens syn på företagande är förvirrad. För att hjälpa nya företag med riskkapital vill de bilda en fond med hjälp av en extrautdelning från Vattenfall. Bättre vore om den blivande företagaren fick bättre förutsättningar att finansiera sin idé med privat kapital från familjemedlemmar, vänner och bekanta. Dessa personer i entreprenörens omedelbara omgivning är nämligen den främsta källan till riskkapital för nystartade företag.
Men denna källa vill de rödgröna minska, genom högre skatt på höga löner, med marginalskatterna tillbaka mot 60 procent, och återinförd förmögenhetsskatt. Den ena handen vet inte vad den andra gör.
Oppositionens ekonomiska politik innehåller också mycket luft och osäkerhet. De tre partierna söker ett öppet mandat för utformningen av den nya förmögenhetsskatten och de ambitiösa satsningarna på infrastruktur är till stora delar ofinansierade (se tisdagens ledare).
De rödgröna recepten förändrar förstås inte Sverige i grunden men de tar landet några steg tillbaka. Det är illa nog.