Felet med de statliga planerna om läns- och landstingsgränser är inte att förändringar alls sker. Och inte att antalet landsting och landshövdingar minskar en del. Felet är inte heller att fler ärenden flyttas från tjänstemannavälde på länsstyrelser till förtroendevalda inom landsting.
Sådant har redan genomförts på vissa håll i landet. En del mer sådant kan göras. Det är i den delen önskvärt att arbetsfördelningen mellan statlig och regional nivå blir likadan i hela landet. Det ska inte vara svårt för väljarna att se vem som har ansvar för vad.
Felet med det statligt drivna hopslagningsprojektet är däremot att det drivs ända till ett litet antal jättelän – en centralisering långt bortom vad det kan finnas bred förståelse för.
På några håll finns verkligen behov av annan indelning, nuvarande gränser saknar rimlig koppling till hur arbetsmarknaderna ser ut. Mälardalen är det kanske tydligaste fallet, sedan motsvarande problem i Skåne löstes.
Men en realitet är att det varken finns förslag eller politiskt stöd för att Stockholms län utvidgas västerut, annat än med enstaka kommuner, som Gnesta. En sammanslagning mellan norra och södra sidan av Mälaren skulle kunna fungera bra för både vård och regional planering, även om tågtrafik även i fortsättningen måste skötas i samverkan med både åtminstone Stockholm och Östergötland. Medan delar av Sörmland hör hemma i ett Mälardalslän kan andra delar av landskapet föredra Östergötland. Det bör man vara öppen för.
Så det är mycket rimligt att, som Viking Jonsson konstaterade, alla partier, utom de enkelspåriga SD och Vård för pengarna är för att en ny regionbildning sker. Men det är ännu mer rimligt att "fler skulle vilja se en annan indelning" än i jättelänsmodellen.
Ett län som börjar i nordöstra Hälsingland och i Sälenfjällen och slutar i Tiveds- och Kolmårdsskogarna är otympligt, inte minst i fråga om folklig förankring och närkontakt mellan politik och väljare.
Även en del andra föreslagna jättelän är prov på en elefantsjuka, där sjukvård organiseras i ett fåtal enheter runt ett stort universitetssjukhus. Men vårdens viktigaste del är den som är närmast patienten. Högspecialiserad vård kan med fördel bedrivas av sjukhus som får betalt från fler landsting än det egna.
Dessutom måste var och en av länsstyrelserna inte motsvaras av ett lika stort landstingsområde. Förr fanns ibland två landsting i samma län. Det borde inte vara en omöjlighet nu.