Många skulle vinna på mer frihandel mellan EU och USA. Fördelarna i reallöner och jobb kan bli stora och långvariga, men blir utspridda över stora delar av ekonomin. En del branscher och företag som är vana vid mindre konkurrens har däremot lättare att kortsiktigt skrämmas med oron för förluster.
Sådana frågor är inte ovanliga i politiken, och en finns även i den här EU-valrörelsen. Den gamla goda idén att Nordamerika och EU skulle ha ett bredare frihandelsavtal (TTIP) har väckts till liv igen av Barack Obama och andra – för att få rätsida på ekonomin efter finanskriser och andra självförvållade olyckor.
Det är inget lätt projekt. Det har trots sina stora fördelar omöjliggjorts tidigare av protektionism och särintressen, på Atlantens båda sidor. I USA är representanthuset som regel fäste för motståndare till friare handel. President och senat brukar vara mer inriktade på USA:s internationella samarbete och handel.
Om det kan lyckas klarnar nog först efter kongressvalet i USA i höst. 2015 kan sedan bli det avgörande året.
Men det är också risk att EU-parlamentet sänker projektet, till glädje för en del lobbyister, men till skada för jobb, löneutveckling och social välfärd i Europa.
Politikens ytterkanter är som vanligt i huvudsak emot demokratiers samverkan och friare handel.
Men till det kommer en del annat. Inom vissa sektorer är det utsiktslöst eller olämpligt att föröka samordna regelverken så som skulle behövas. Från amerikansk sida ses finanssektorn som utesluten, då flera europeiska länder har för svag lagstiftning och kontroll av kreditmarknader. Franska invändningar gör kultur- och tv-företag till ett annat omöjligt område.
Men de stora varu- och tjänstemarknaderna finns då ändå kvar. Där kommer problemen till stor del från de starka, protektionistiska intressegrupperna i lantbruket. Marit Paulsen (FP) beskrev det nyligen som att djävulen brukar hålla till i detaljerna men denna gång kan sitta på tallriken. Så är det, i denna sektor är ju fliten stor att framställa mycket som miljö- och hälsofrågor, även när det i själva verket är producentintressen som vill stänga konkurrenter ute.
Ännu en knäckfråga är hur man kan utforma ett regelverk för att skydda investeringar mot öppen eller dold diskriminering i form av godtyckliga eller protektionistiska politiska ingrepp. I modellen det är tal om, och som hämtats från en del andra avtal, får övernationella domstolar avgöra tvister. Ett svenskt intresse är här att värna offentlighetsprincip.
Vissa kritiker, i Sverige bland annat Vänsterpartiet, ser skyddet som ett sätt för företagsintressen att försvåra politiska beslut.
Här finns det mycket att se noga på, men också mycket som USA och EU borde ha gemensamt intresse av att lösa i förhandling, så att reglerna inte missbrukas.
Att på förhand förkasta hela tanken, i stället för att lösa problem, är både politiskt och ekonomiskt oansvarigt. Man bör också inse att den här typen av skrämselargument lätt görs till verktyg för oheliga allianser av gruppintressen som mest vill försvara sina käraste handelshinder.