I den inspirerande skriften ”Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa” från Bertil Ohlininstitutet, resonerar Expressens före detta kulturchef Per Svensson och regissören, numera statssekreteraren (FP), Jasenko Selimovic kring kulturpolitikens roll i dag. För båda är kvalitetsbegreppet centralt. Den kultur av hög kvalitet som inte överlever på den kommersiella marknaden är den som ska stöttas ekonomiskt av politiken. De pekar ut fyra huvudsakliga områden som behöver kulturpolitiken: skolan (med en kraftigt höjd litteraturambition), biblioteken, museerna och de stora teaterscenerna.
Politiken måste alltså välja ut, och välja bort – och urvalet måste grundas på kvalitet. Hemsöborna framför Snabba cash, om man så vill.
”Om staten inte prioriterar kommer vi både att missa tillfället att erbjuda kvalitet till medborgarna och samtidigt slösa resurser på att producera det som skulle ha funnits även utan statlig hjälp”, skriver Selimovic. Politiken måste våga vara värdeburen: ”Byråkratisk uppfinningsrikedom har kulturpolitiken aldrig lidit brist på. Vad den saknar är snarare filosofisk passion och en vilja att ställa de stora frågorna”, menar Svensson.
I den seminarieserie som ska ligga till grund för Eskilstunas kulturpolitiska program ställs faktiskt en del stora frågor. Exempelvis under programpunkten ”Kultur – värd att kämpa för?!”, där frågor om hur kulturen påverkar människan och om kulturen har något eget värde, avhandlas. Här ges alltså signaler om en kulturpolitisk plattform för Eskilstuna som är genomtänkt och vågar vara värdeburen.
Varför man gör sig omaket är dock oklart. Biblioteken är en av de främsta kommunala kanalerna för kulturpolitik, kanske den viktigaste. I Eskilstuna drabbades biblioteken förra året av en besparingskarusell. De ansågs inte svara mot dagens behov, i stället skulle så kallade mötesplatser inrättas och bibliotekariernas arbetstimmar beskars kraftigt. Innan kommunen satt ut kursen för kulturpolitiken gjordes principiella vägval.
Att folk kan ta en fika på de nya mötesplatserna är förstås trevligt. Men många kan servera kaffe, medan bara några få – främst bibliotekarierna – kan på ett professionellt sätt kan öppna dörrarna till de stora litterära världarna. Låt oss hoppas att Eskilstuna snart får en uppryckning på det här området.