Någon snabbkur finns ju inte. Det mödosamma arbetet med att vända de svenska skolresultaten uppåt består av många, var för sig kanske blygsamma steg. Regeringen tar nu ytterligare ett för att höja lärarnas kompetens och yrkets status.
3,8 miljarder var siffran som basunerades ut i går, vilket kanske förvånade en och annan som uppfattat det som att Anders Borg håller extra hårt i pengarna inför nästa år. Men satsningen sträcker sig över fyra år och innehåller även tidigare utlovade resurser. För nästa år handlar det i reda pengar om 216 extra miljoner, utöver de 500 som redan vikts för ändamålet.
De viktigaste delarna i förslaget handlar om utbildning av obehöriga lärare, vidareutbildning och möjlighet till forskarutbildning för redan behöriga lärare, samt om att skapa nya karriärmöjligheter inom yrket.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) tänker sig att lektorstjänsterna ska återinföras och att bara personer som har forskarexamen ska kunna få dem. Ett permanent statligt bidrag på omkring 800 miljoner, öronmärkta för lönepåslag, skulle göra dessa tjänster extra attraktiva. Om det blir just så är inte klart än, men intentionen ligger i den riktningen.
Under 2000-talet har svenska elevers resultat inom matematik, läsning och naturvetenskap stadigt sjunkit i förhållande till övriga OECD-länder. Skolresultaten samvarierar med lärarnas ämneskunskaper, engagemang och didaktiska förmågor. Därför är det självklart angeläget att vässa lärarutbildningen, göra yrket mer attraktivt så att konkurrensen ökar om utbildningsplatserna, och vidareutbilda dem som redan arbetar inom skolan. Det är också mycket bra om fler personer med högre akademiska examina kan lockas att undervisa på grundskole- och gymnasienivå.
Tyvärr motarbetar lärarlegitimationen syftet att få in fler forskarutbildade personer i skolan. En docent i litteraturvetenskap kan med de nya reglerna inte få en fast anställning och får inte sätta betyg utan att ha genomgått en pedagogisk kurs på ett och ett halvt år. Skolministern bör tänka om där och släppa fixeringen vid legitimation och den snäva betydelsen av ”behörighet”.
Regeringen har uppvisat en idoghet i arbetet att steg för steg räta upp skolpolitiken, på område efter område – läroplanerna, skollagen, betygssystemet, lärarutbildningen och gymnasieprogrammen.
Inte minst i tider när reformutrymmet krymper gäller det att hålla blicken stadigt fäst på det som långsiktigt stärker vår konkurrenskraft. Dit hör utan tvekan satsningarna på bättre utbildade lärare i skolan.