Det är lätt att göra sig lustig över den italienske vanstyresolyckan Silvio Berlusconi. Han är nu i farten igen med valkampanj, och de budskap hans parti sprider är en röra av fräckhet, bluff och önsketänkande. Men det är inget att skratta åt.
Berlusconis avart av borgerlig höger har inte brutit samman trots hans många misslyckanden.
Även efter valet kan den ha inflytande och kanske hindra att Italien får en handlingsduglig, reformvillig regering.
Ett stort EU-land kan göra sitt dåliga läge värre och sprida mer ekonomisk oreda över Europa. Det påminner också om att flykten från verklighet och reformbehov, till en blandning av önsketänkande, kortsiktighet och hokus-pokusbudgetering inte bara finns i Italien.
Även i Sverige finns många sådana inslag i samhällsdebatt och intressegruppers agitation.
Berlusconi personligen är knappt tänkbar i Sverige, men hans sätt att spela på oviljan mot långsiktigt riktig reformpolitik har motsvarigheter här, och sannerligen inte bara på högerkanten.
I Sverige är det inte helt ovanligt med ståndpunkter som går ut på att rulla tillbaka hela eller delar av de reformer och effektiviseringar som skett de senaste cirka 20 åren och som gjort att Sverige i dag är i ett mycket bättre läge än bland annat Sydeuropa.
Som sammanhållet partiprogram är detta mindre vanligt, på det planet handlar det snarare om osammanhängande krav täckta med önsketänkande eller verklighetsfrämmande budgetförstärkningar.
Det är ungefär så Berlusconi också går till väga i valrörelsen i Italien. Landets stora förlust av produktivitet och fördjupade ekonomiska svaghet under hans eget styre glider han bara förbi.
I stället lovar han att riva upp sådant som gjorts för att sanera finanserna.
Paradnumret är att lämna tillbaka motsvarande dryga 35 miljarder kronor som tagits in i en fastighetsskatt.
Att budgeten försvagas ska, påstås, det täckas med att ett skatteavtal med Schweiz ska ge mer intäkter från italienska pengar som finns där. Vad det då egentligen handlar om är dock att låta Schweiz slippa kraven på informationsutbyte. Det skulle skydda skatteflyktingarna, en för Berlusconi viktig väljargrupp.
Men statsskulden? Jo, Berlusconis parti tänker sig att sälja statliga bolag på villkoret att staten som minoritetsägare ändå ska behålla kontrollen genom små mycket röststarka aktieposter. Det skulle ju minska både statens tillgångar och dess skulder, men lämna det mesta av både strukturfrågor och årliga underskott utan åtgärd.
Det bisarra är ju föreställningen att de som förvaltar kapital skulle vara så monumentalt naiva att de riskerade mängder av miljarder i företag som ändå skulle kunna bli kontrollerade av en notoriskt oansvarig Berlusconiregering.
Det hela är ju svårartat oseriöst, men ett försök att vinna makt genom att intala människor att svåra beslut kan undvikas och att bördorna ska läggas på andra och inte på dem själva.
Just Berlusconis blå dunster har inte så många motsvarigheter norr om Östersjön. Men det är ganska gott om andra illusionsnummer som gynnar somliga kortsiktigt och gör läget värre på sikt, från att återskapa den gamla SJ-modellen för järnvägen till att riva upp pensionsreformen i syfte att ta ut mer nu och låta de unga betala sedan.
Oansvarig, populistisk ekonomisk politik är inte nödvändigtvis socialistisk. Den kan även vara borgerlig, men den skadar i alla fall välfärdens grundvalar genom att försvaga näringslivet och motverka produktivitet och konkurrenskraft – just det som skedde i Berlusconis Italien.