Kostnaderna kan skena. Sjukpenning kan bli beroende av det regionala arbetsmarknadsläget.
Att skylla det på dem som blir sjukskrivna blir ensidigt och ofta fel. En försäkring som spårar ur kan bli bekväm för andra aktörer.
Den döljer arbetslöshet, avlastar Arbetsförmedlingen och förflyttar dem som förtidspensioneras ut ur arbetskraften. Vården behöver inte besväras med att vårda och rehabilitera så aktivt att det blir lättare att byta yrke eller komma åter till tidigare jobb. Läkare kan ta lätt på sjukintygens kvalitet och innehåll. Försäkringskassan kan ha ett lugnare liv, inte springa på så många möten arbetsgivare och läkare.
Allt detta är sådant som oftast inte inträffar, men ändå kan påverka att sjuktal ändras.
De stora svängningarna i sjuktalen i Sverige beror uppenbart inte på att folkhälsan åkt berg- och dalbana. Vare sig sjukdomar eller arbetsskador utvecklas med sådana tvära och stora kast som satt spår i statistiken över sjukpenning och förtidspensioner. Förebyggande hälsovård, medicinska framsteg, minskat alkoholdrickande och uppmärksamt arbetsmiljöarbete verkar är verkningsfulla men långsiktigt, inte med plötsliga ryck.
Så det är ju rätt trivialt när författarna till en skrift som ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) gav ut i går vill ha mer fokus på beteende och drivkrafter hos aktörerna i sjukförsäkringen.
Tidigare statsrådet (S) och LO-ekonomen Anna Hedborg lade, med en utredning, grunden för de ändringar i kassans regler som gjordes kring 2007. Hon föreslog att försäkringen skulle ha en tidsgräns på ett år. Häftiga kampanjer för sjukskrivning på obegränsad tid riktades sedan mot den nyligen upphävda gränsen. Den var två och ett halvt år, varefter arbetsförmedlingen skulle ta över en tid. Att ta upp mer av Anna Hedborgs ursprungliga förslag skulle bli bättre för dem där byte av yrke eller arbetsplats är bästa vägen att bli kvar i arbetskraften och jobba med lön.
ESO-rapporten tillför där inget nytt. Den väcker däremot tanken på skarpare krav på primärvård och andra läkare, så att ofullständiga eller illa underbyggda sjukintyg kan leda till att behörigheten att utfärda intyg dras in. Ja, att sköta intygen illa är lite för riskfritt för vården i dag. Men viktigare är ändå att vård och kassa samarbetar väl. Det blev också vanligare då man tog itu med den akuta krisen i systemet under förra årtiondet.
Att göra det mycket mer riskfyllt för arbetsgivare att anställa någon som kan tänkas ha svag hälsa kan göra det ännu mycket svårare för många att komma in på eller tillbaka till arbetslivet. Det är märkligt att utredare på ett ställe som ESO tar så lätt på den faran, med förslag om att kostnaden för långa sjukfall i hög grad ska tas av arbetsgivaren, oavsett eventuellt samband med arbetsmiljö eller yrkessjukdom.
Ett av riksdagen uppsatt mål för sjuktalet är inte så helt riskfritt det heller. Det är som med ett mål för den öppna arbetslösheten. De som har lämnat arbetskraften, med eller utan förtidspension, kommer ju varken att vara sjuka eller arbetslösa i statistiken.
Arbetslinjen och en hög sysselsättningsgrad innebär däremot att en del människor som kommer i jobb även bidrar till att fler tidvis har sjukpenning.