Härom dagen var det exporten av JAS-plan till Brasilien. S stöder regeringen. MP tycker precis tvärtom.
När det gäller OECD har en av de fackliga företrädarna träffat den känsligaste, och viktigaste punkten. Utländska bedömare kan inte bara "frikoppla sig från den dagsaktuella politiska debatten", heter det från Bo Jansson, ordförande i Lärarnas riksförbund. De kan också "höja sig över den nationella pedagogiska forskningen".
Huvudet på spiken. I skolpolitik finns inte bara riksdagspolitiska motsättningar. Pedagogiska partibildningar i universitet och bland utbildningsbyråkrater är inte organisatoriskt formaliserade men ändå av betydelse. Tidigare skolpolitik, då kunskapsambitioner tunnades ut och undervisningsformer förändrades, drevs i hög grad fram inom akademisk pedagogik och i myndigheter. Socialdemokraterna, som under flertalet av dessa år – utom Beatrice Ask (M) 1991-94 – tillsatte skolministrar, kom att bli redskap, inte så mycket för arbetarrörelsens folkbildningssyn och intressen som för en viss riktning i akademisk pedagogik.
Kursförändringen som inletts men inte hunnit få genomslag har varit stor – med Jan Björklund (FP) på departementet och en liknande ny inriktning bland en del nyckelpersoner i skolmyndigheterna. I denna tandemkörning mellan den politiska ledningen och reformsinnade utbildningstjänstemän är det följdriktigt att ta hjälp utifrån. Det kan ge bättre underlag, inte minst för att rå på politiskt och sakligt svårlösta problem, som ändringar av 80-talets kommunalisering och avigsidor i de friskolereformer som kom till under Göran Persson (S) och Beatrice Ask (M).
Krav på "skolkommission" den senaste tiden har dock delvis, men inte alltid, låtit som kodspråk för att anhängarna av 90-talets skolpolitik skulle få ett redskap för att tömma skolreformer på innehåll, enligt formeln större anslag och mindre krav på resultat.
Här är skillnaden mellan Gustav Fridolin (MP) och Ibrahim Baylan (S) i går värd att notera. Den senare var inte negativ till Jan Björklunds uppläggning med OECD, även om han något försökte sudda över att tidigare S-uttalanden pekat åt lite annat håll. Gustav Fridolin ville som tidigare däremot ha en utredning med helt annan sammansättning, där "den pedagogiska forskningen" och "professionen" skulle ha tunga roller vid sidan om politiska företrädare. Signalen är just att ge tidigare inflytelserika grupperingar i pedagogiska institutioner vid universiteten en chans att tillsammans med den mer vänster- och fluminriktade sorten av fackliga företrädare underminera skolreformerna.
Flödet av pengaförslag och löften från oppositionen om att anställa fler, ofta när det inte finns så många utbildade och behöriga att tillgå, är av taktisk natur. Det döljer en liknande klyfta som inom ekonomisk och rätt mycket annan politik.
Socialdemokraterna har, om de ska kunna lyckas, starka skäl att knyta an till alliansregeringens linjer och bygga vidare på dessa. Inte minst på skolområdet.
Där företräder Jan Björklund arbetarklassens intresse av bättre skola – medan MP och V är bundsförvanter som en del universitetsbaserade ideologer kan gilla, men som S borde akta sig bättre för.