Hon var i skolan när nyheten kom från Oslo om att hon delar årets fredspris. Hon gjorde färdigt skoldagen. Tv och press fick vänta. Skolan ska skötas.
Det kan vara något att lära av även i Sverige, där det minsann inte varit politisk eller annan enighet om att rycka upp skolan och ta studierna på större allvar. Det finns på sina håll så många förevändningar för att ersätta ännu en lektion med något annat, eller att låta bli att ge läxor och göra läxor. Så det kan vara en nyttig tankeställare. Inte ens Nobelpriset är giltig orsak till onödig frånvaro. Men ledigt för att åka till Oslo måste hon ju ändå få.
Priset delas som sagt på två, båda är framgångsrika opinionsbildare och symbolgestalter för skolan som en väg upp ur fattigdom, ur klassklyftor och ur klyftor mellan män och kvinnor.
Kailash Satyarthi har länge – hemma i Indien och internationellt – varit ledande för att få slut på barnarbete, som i realiteten ofta är tvångsarbete, människohandel eller rent ut sagt slaveri. Liksom Malala Yousafzai är han en fredspristagare som förtjänat utmärkelsen genom goda insatser, inte minst som opinionsbildare.
I arbetet har framsteg uppnåtts, men underutvecklingens och det ideologiska tillbakasträvandets motkrafter är på sina håll starka. Ordföranden i stortingets Nobelkommitté, den politiske veteranen Torbjørn Jagland, pekade i går på att antalet barnarbetare i världen på senare år beräknas ha minskat avsevärt – men att det ju ännu är långt kvar till noll.
Malala Yousafzai har med smal marginal undkommit de mest brutala motkrafterna. Hon är en framstegsvänlig fars dotter. Hennes far är skolman och en i Pakistan känd företrädare för läraryrket och flickors utbildning. Hans värsta motståndare, utbildningsfientliga extremister i en av Pakistans mer utsatta provinser, angrep hans insats genom att skjuta hans dotter i huvudet. Men hon överlevde, fortsätter nu sina studier i Storbritannien och har blivit en symbol för studier och för flickors rättigheter.
Kvinnors läskunnighet – och högre utbildning – är en av vägarna till ett bättre samhälle för män och för kvinnor. Detta gäller i alla slags länder, inom alla de främsta trosriktningarna och i alla kulturer och språkområden. Utbildningen är en förutsättning. Den är nödvändig men inte tillräcklig för vägen upp ur fattigdomen, och för bättre chanser till framtida fred.
Men all skola ger inte dessa resultat. Skolans arbete kan ödeläggas av föräldrars och elevers attityder, av kunskapsförakt och lättja och en inställning som sätter nöje och slapphet framför arbete och studier.
Det skolan kan åstadkomma kan ödeläggas av fördomar mot kvinnor. Där ordet inte är fritt är läskunnigheten slagen i bojor.
Illa kan det också gå där staten gör klassrummen till plantskolor för hat mot andra nationer och krav på revansch för historiska oförrätter. En god skola och ett fritt land hör ihop.