I måndags inleddes planenligt Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE 15) – en stor militär flygövning över norra Sverige, Finland och Norge. Förutom dessa tre värdländer deltar även USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Schweiz.
ACE 15 pågår fram till 5 juni och totalt medverkar cirka 3 600 personer och 115 flygplan. Det råder knappast någon tvekan om att den här typen av övningar behövs, inte minst med tanke på utvecklingen i Putins Ryssland.
På vissa håll i Sverige har ACE 15 ändå mött kritik. Det har bland annat hävdats att övningen innebär ett ytterligare närmande till Nato, samt att den bidrar till att öka spänningarna och utgör en provokation mot Ryssland. Det faktum att Ryssland i dagarna meddelade att man minsann också ämnar hålla en militär storövning, under tiden som ACE 15 pågår, kommer en del kritiker säkerligen att ta som inteckning för att de har rätt. Men låt oss se situationen som den i realiteten är.
I ena änden har vi Sverige – en välfungerande demokrati där mänskliga rättigheter respekteras och där fred har fått råda i över 200 år. I andra änden har vi Ryssland, som under de senaste åren åter har rört sig i en allt mer auktoritär riktning. Kraftiga restriktioner i yttrande-, mötes- och organisationsfrihet har införts, kontrollen över medierna har förstärkts och antigaylagar har stiftats. Regimkritiker trakasseras, misshandlas och mördas. Dagens Ryssland är i allt väsentligt en polisstat. Allra mest graverande är naturligtvis den ryska annekteringen av Krim och den efterföljande invasionen av östra Ukraina. Det visar att den ryska regimen är villig att oprovocerat bedriva angreppskrig.
Den ryska militära aktiviteten runt Östersjön har samtidigt ökat, både till sjöss och i luften. I detta mönster ingår de incidenter då ryska bombplan har simulerat anfall mot mål i Sverige. Och skillnaden mellan att öva på att attackera andra länders territorium respektive att försvara sitt eget behöver knappast påpekas.
Märkligt vore det om Sverige i en situation som denna inte stärkte sitt säkerhetstänkande eller såg försvarsövningar tillsammans med andra Västländer som relevanta. Alternativen som lämnas är nämligen få, med ett allt mer aggressivt och nyckfullt Ryssland i grannskapet.
Något omedelbart militärt hot mot Sverige utgör Ryssland i dagsläget inte. Men utvecklingen i landet är oroväckande och framtiden på många sätt oviss. I ljuset av det ter sig också ett fullvärdigt svenskt Nato-medlemskap som ett logiskt nästa steg. I slutändan handlar detta om det nödvändiga i att bygga upp försvarsmässig trovärdighet och om att rejält höja trösklarna för ett angrepp.
För visst är väl ändå den välfungerande demokratin, respekten för mänskliga rättigheter och freden något som vi gärna vill värna och upprätthålla, också långsiktigt?