Ekonomin utvecklas förhållandevis väl just nu, de senaste årens trend har inte brutits. Produktionen i landet och arbetsmarknaden går åt rätt håll. Till och med bostadsbyggandet har tagit fart.
Men det är framför allt en följd av tidigare politik och av att Sverige hör till de länder som hade skött sig bättre, klarade sig mer helskinnat genom den europeiska krisen och har haft en god återhämtning efter 2009. Framtidens ekonomi beror hur omvärlden utvecklas och på hur den ekonomiska politiken, skattefrågorna, arbetsmarknaden och näringslivets villkor blir framöver.
Till och med mycket av diskussionen om de vinddrivna flyktingarnas jobb och anpassning i samhället förs som om den inte var beroende av det ekonomiska systemet, energiförsörjningen och näringslivets villkor. I själva verket är det ju sådant som är avgörande. Lönesättningen och villkoren under inlärningstiden debatteras intensivt, och ofta med sådan spetsighet att de inblandade snarare talar förbi varandra än hittar vägar framåt.
Det är ju en viktig fråga. Men inte den enda frågan. Den verkar däremot ofta vara en trygg tillflykt undan de stora frågor där varje seriös diskussion snabbt leder in på problem som behöver lösas med politiska uppgörelser över blockgränsen – eller med en bättre samarbetsanda mellan fack och arbetsgivare.
Att en del nyhetsförmedling och ännu mer av politiska utspel tycks undvika riktigt stora saker – som behovet av breda skattereformer och av tryggad elförsörjning – har dock fler orsaker. En del partitaktik verkar mest handla om att portionera ut olika restriktiva åtgärder mot flyktingar i en lagom takt. Inte minst det största oppositionspartiet, Moderaterna, har i anmärkningsvärd grad lämnat många av de politiska huvudfrågorna åt sidan för att koncentrera sig på sådant taktiserande. De är också fast i en taktik där de undviker att komma i allvarliga förhandlingar i viktiga frågor med regeringen, vare sig det gäller bostadspolitik eller skattereform.
Något liknande kan sägas om åtminstone delar av regeringen, den verkar ha svårt att samla sig till att nalkas oppositionen så att det kan bli det slags samtal som kan leda till breda lösningar.
BNP-tillväxten och den sjunkande arbetslösheten kan lätt bidra till en falsk säkerhet. SCB:s arbetskraftsundersökning för januari visade en sysselsättningsgrad på 81 procent, den ligger kvar ovanför det 80-procentsmål som kom till på Göran Perssons tid och som länge verkade vara väldigt svårt att nå upp till. Det har sedan dessutom varit en fortsatt sakta ökning, samtidigt som ungdomsarbetslösheten minskat markant.
Vad detta inte säger är att det går att slappna av med ekonomisk politik, strukturfrågor och tryggande av elförsörjningen. Vad det däremot säger är ett par andra saker: Föreställningen om en fördärvlig jobbpolitik 2006-14, och jobbskatteavdraget som missriktat och ineffektivt, är en myt som bör överges av dem som spritt den. Motsvarande gäller föreställningen att Sverige inte kan klara att få in många flyktingar i arbete. Problem finns förvisso, men dagens sysselsättningsnivå hade inte varit möjlig ifall olyckskorparna haft rätt.
Vad vi däremot måste vara beredda på är en internationell svacka som utgår från bland annat Kina, och som kan dra med sig finansiella kriser och slå mot exportindustri och löneutrymme i Sverige. Detta ska Sverige kunna klara med flexibilitet – men då måste vi undvika att blockera viktiga frågors lösning.
Vi har inte råd att låta såväl klimatpolitiken som investeringsklimatet fördärvas av att kärnkraftsindustrin stängs. Vi behöver ha skattereformer som möjliggör att näringslivet växer – och drar med sig både flyktingar och offentlig sektor in på fast mark.