Viljan att ge en fristad åt förföljda och fördrivna, som överlevt farliga resor över havet i små båtar är inte heller ny. Samma med motståndet, förtalet, hetsen och ifrågasättandet av båtflyktingar – när detta händer i dag har det sin motsvarighet i mörka sidor av Europas, och även Sveriges historia.
Helgen har varit ett tillfälle att minnas detta. Det är nu jämnt 70 år sedan merparten av de estniska båtflyktingarna, estnisktalande såväl som svensktalande, tog sig över Östersjön i fiskebåtar och andra små farkoster. De togs emot i Sverige, där de välkomnades av många men utsattes för hat och motvilja från andra, och inte minst från politiska extremisters sida.
Eskilstuna-Kuriren stod på den ena sidan, på frihetens och toleransens sida, i denna konflikt. De estniska flyktingarnas tidning i Sverige var en tid den tvåspråkiga upplaga av Eskilstuna-Kuriren som också innehöll nyheter på estniska språket. Det estniska dagbladet blev sedan en separat tidning, men trycktes under en lång följd av år i Eskilstuna-Kurirens tryckpress.
Det tog bortåt 50 år innan Estland åter blev fritt genom Sovjets upplösning. Demokratin som rått under merparten av mellankrigstiden återinfördes. Detsamma gällde den kulturautonomi för minoritetsgrupper, bland annat svenskar, som Estland under sin första fria tid hade gått i spetsen för.
Det är därför minneshögtiderna för den stora flykten till Sverige över havet sker på inbjudan av Estlandssvenska Kulturförvaltningen, det officiella namnet på det organ i Estland som vårdar det svenska, och som i sin uppbyggnad har många likheter med sametingen i Sverige och Norge.
I lördags hölls minnesgudstjänst i domkyrkan i Hapsal, i går i den estniska evangelisk-lutherska kyrkans svenska församling i Tallinn. Kommande lördag följer motsvarande i Jakobs kyrka i Stockholm, där de estniska gudstjänsterna brukar firas.
Esterna i landsflykt lämnade som så många andra flyktingar många bidrag till samhällslivet i länder där de fick fristäder, Sverige, USA, Kanada och andra. Men ännu mer betydde dessa ester som levde under demokrati för att underlätta och delta i återupprättandet av det fria Estlands institutioner. Det var samma sak som vi senare sett när dikaturer fallit i Sydamerika, och när ett fritt samhälle uppstått i irakiska Kurdistan.
Men sanningen, som ofta förtigs, är att esterna också motarbetades och utsattes för fientlighet och kampanjer här i Sverige. Deras friskolor, där kunskapen i estniska bevarades, kunde upprättas och överleva, men det skedde mot ett inte obetydligt byråkratiskt och politiskt motstånd. De estniska flyktingarna, där de svensktalande bara var en del, var också måltavla för en främlingsfientlig agitation med stora likheter med det som tidigare hade riktats mot flyktingar från Tyskland, och som i nutid riktas mot andra flyktingar. Den gången kom mycket av angreppen från det kommunistiska partiet, numera namnändrat till V, som också hade Moskvas linje att stödja sig på.
Tage Erlanders numera tryckta dagböcker innehåller ett antal anteckningar om hur hårt och snålt delar av det officiella Sverige såg på de flyende. De belyser hur delad man även i regeringen var då det gällde att stå upp mot främlingsfientligheten och välja den generösa väg som Sverige i alla fall kom att välja – och för det mesta hållit fast vid, trots det slags agitation som träffar nutida båtflyktingar på ungefär samma sätt som de båtflyktingar som kom över Östersjön för 70 år sedan.