Den tidigare bosnienserbiske ledaren dömdes till 40 års fängelse för bland annat folkmord, brott mot mänskligheten, terror och gisslantagande.
Folkmordspunkten gäller massakern i Srebrenica där flera tusen män och pojkar samlades ihop och mördades i juli 1995. Bland brotten mot mänskligheten finns den treåriga terrorn, 1992-1995, mot civilbefolkningen i det belägrade Sarajevo. Dit hör även den etniska rensningen i 20 kommuner från mars 1992.
Men Karadzics ansvar sträcker sig ännu längre. Domstolen slår fast att Karadzic deltog i ett kriminellt företag (joint criminal enterprice) som existerade sedan oktober 1991 – alltså ett halvår före Bosnienkrigets utbrott – och vars syfte var att driva bort bosniska kroater och bosniska muslimer (bosniaker) från territorier som bosnienserbiska radikala nationalister gjorde anspråk på.
Detta konstaterande är mycket viktigt. Med det säger tribunalen att det politiska projekt som leddes av Karadzic inte grundade sig på några rättmätiga krav. Inte heller var det en reaktion på något hot. Projektet var först och sist en kriminell sammansvärjning vars syfte var att rasera, fördriva, förinta, att radera ut flera sekel av kroatiskt och bosniakiskt liv i Bosnien.
Det var denna strävan som drev fram kriget i landet. Det var det som Karadzic uttryckte mer eller mindre i klartext i sitt ökända tal i Bosniens parlament i oktober 1991, då han hotade republikens muslimer med förintelse.
Efterspelet närmar sig nu slutet. Av de nio personer som domstolen namnger som deltagare i det serbnationalistiska kriminella företaget är åtta antingen dömda av krigsförbrytartribunalen (Radovan Karadzic, Momcilo Krajisnik, Biljana Plavsic, Mico Stanisic), inväntar dom i Haag (Ratko Mladic, Vojislav Seselj), har begått självmord (Nikola Koljevic) eller dödats i kriminell uppgörelse (Zeljko Raznatovic, även känd som Arkan).
Krigsförbrytartribunalen har även dömt ett antal kroater, bosnienkroater och bosniaker för förbrytelser.
ICTY är ett positivt exempel på hur brottslingar faktiskt ställs till svars i ett internationellt rättssystem. Det har kunnat ske tack vare politisk vilja på Balkan. Serbien, Kroatien men även det politiskt dysfunktionella Bosnien-Herzegovina har gripit och lämnat ut de misstänkta. Ibland har det tagit tid men till slut har rättvisan hunnit ikapp de flesta förbrytare på högre nivå.
Alla skyldiga kommer inte att dömas. Inte desto mindre har domstolen skipat rättvisa, lagt grunden för försoning, gjort det möjligt för stater att gå vidare, främjat demokratisering i regionen och klarlagt, ofta på detaljnivå, vad som hände under krigen. Det sista är ett viktigt verktyg mot diverse revisionister som försöker skriva om historien.