Det har hänt förr. Och nu igen. Från ämbetsmannastaten, inom och utom kanslihuset, spelas det upp till angrepp mot hörnstenar i svensk tryckfrihetslagstiftning. Men riksdagspartierna godtar inte detta, och slår vakt om Tryckfrihetsförordningen.
Den senaste utredningen om tryck- och yttrandefriheten har justerat sitt slutbetänkande. Det kommer från trycket i augusti, en detaljerad granskning får vänta till senare.
Men samstämmiga uppgifter bekräftar att det i utredningen skett en bred parlamentarisk samling om att bevara Tryckfrihetsförordningen – liksom om ett nej till en riskabel utvidgning av det straffbara området, där det skulle kunna vara ett brott att skriva om personer även i en del fall när det inte skett förtal och inte heller förolämpning.
I den senare frågan har, inte oväntat, KD följt ordföranden, justitierådet Göran Lambertz, som under lång tid kampanjat för sådant som utredningen nu förkastar.
E n ännu större fråga är grundlagarnas uppbyggnad. Där har företrädarna för alla riksdagspartierna – även KD, som ofta varit opålitliga i försvaret för yttrandefriheten – enats.
De håller fast vid Sveriges nuvarande ordning:
• En Tryckfrihetsförordning där den svenska grundlagsmodellen för det fria ordet läggs fast i detalj.
• Och en Yttrandefrihetsgrundlag, där tryckfrihetsskyddet å ena sidan utvidgas till såväl äldre som nyuppfunna elektroniska medier – men där å andra sidan de stora avsteg som tidigare gjorts med sändningslicenser, etablerings- och innehållskontroll i markbunden radio och tv förblir avgränsade, som de undantag de är, utan att släppas in i själva grundmodellen i Tryckfrihetsförordningen.
Här har resultatet, som uppenbarligen är förankrat i en överväldigande bred riksdagsmajoritet, blivit det som den här tidningen tagit ställning för – vid en rad tillfällen under de ganska många år denna strid om tryckfrihetens framtid pågått.
Detta är glädjande, men när betänkandet är i tryck finns en del andra frågor att hålla ögonen på. En del förslag kan vara sämre.
Utredningen var den andra i rad som gavs samma olyckliga tendens, innan riksdagspartierna nu satte skåpet på plats. Den första tillsattes av Thomas Bodström (S) och den senaste av alliansregeringen och Beatrice Ask (M).
De direktiv som då gavs hade en ensidig, markant tryckfrihetsinskränkande tendens. På minst en punkt tycks direktiven ha gett resultat i ett riskabelt förslag. Juristdomaren skulle, trots att juryn avgjort att publiceringen inte är brottslig, ändå kunna behandla utgivaren som om denne hade begått brott, på så sätt att den som processat men förlorat inte ska stå för den frikändes advokatkostnader. Ett advokatfackligt gruppintresse har tillmötesgåtts. Men det skulle öka risken för att publiceringar blir ogjorda av rädsla för processkostnader. För det fria ordet är sådant negativt.
Ordföranden Göran Lambertz har reserverat sig, men har fått riksdagens företrädare emot sig. Han sattes dock, bör man komma ihåg, som ordförande därför att det M-styrda justitiedeparte- mentet uppenbarligen var överens med honom i hans syn på inskränkningar och ifrågasättande av Tryckfrihetsförordningen.
Att de direktiv som då gavs ändå fick passera allianspartiernas ministrar och gruppledningar är en av de fulaste plumparna i denna regerings samlade protokoll.
Bättring har skett, åtminstone i två centrala frågor. Men Lambertz borde aldrig ha fått vara bock i den örtagården.