De dryga 1180 miljarderna i inkomstpensionens buffertfonder är nästan 14 procent av inkomstpensionens balansräkning. Intäkterna från en marknadsmässig förvaltning av dem ska gå till pensioner, inget annat.
Pensionspengar till bostadsbyggande och infrastruktur blev ändå en stor sak på S- partikongressen i juni. Var det sken eller verklighet? På marknadsmässiga villkor får ju fonderna redan placera i bostadsbolag eller bostadsobligationer. Inte heller infrastruktur är förbjudet. En av fonderna är nu stor delägare i det elnät finländska Fortum tidigare hade i Sverige. Partierna som samverkar om pensionsreformen har även enats om att ta bort en del hinder mot mer placeringar i infrastruktur inom Sverige.
Ändå åstadkom Stefan Löfvens partiledning, ivrigt påhejad av LO:s ordförande, ett kongressbeslut om AP-fondspengar till hus och spår – fast det var för att slippa ett annat beslut om stor statlig upplåning, för både investeringar och sådant som ges investeringar som politisk etikett utan att egentligen vara det.
Det som håller tillbaka byggandet är aldrig brist på kapital, det överflödar nu av sådant till låga räntor. Däremot är höga byggkostnader ett hinder. Talet om AP-fonder är här meningslöst om det handlar om bostadsobligationer, men illavarslande om det avser att släppa förbi uppskruvade byggkostnader med en finansiering som ger husen lägre kapitalkostnader än på marknaden. Det senare skulle ju vara att låta framtida pensionärer subventionera nutida byggande – i strid med en huvudprincip för pensionssystemet.
Järnvägar kan, till den del de kan finansieras med trafikavgifter, byggas med lån på marknadsmässiga villkor. Andra kostnader måste bäras av skattebetalarna och av de värden som skapas när nya spår vidgar regioner och öppnar för nya bostadsområden. Men pensionsfonderna har inte där att göra.
Vad betydde då kongressbeslutet? Oppositionen och andra grubblar. Bland andra Ulf Kristersson (M), tycks mena att partiledningen hos S fintade bort vänsterflygeln på kongressen genom att lyfta fram redan överenskomna justeringar i placeringsreglerna. Ordalydelsen i S-kongressens beslut tyder onekligen på en sådan intern taktisk fint, utan direkta följder.
En annan tolkning, av riksdagsman Mats Persson (FP), tycks utgå från att kongressbeslutet visserligen bara är ord, men att växande krav på att få felanvända pensionsfonder kan förskjuta innebörden i en annan planerad ändring, där AP-fonder ska vägledas av placeringsprinciper från ett nyinrättat, överordnat organ.
Även här görs olika tolkningar. Kerstin Hessius, chef för en av AP-fonderna, tror att detta genom större stelhet snarare kan minska fondernas placeringar i infrastruktur.
Så kan det bli. Men det tilltagande pratet om att använda pensionspengar till helt andra projekt har besvärande likhet med synsättet från 70-talet. Då dirigerades AP-fondsmedel till bostads- och statsobligationer på sätt som bidrog till att dölja den reella kostnaden för växande budgetunderskott.
Skydden mot sådant är väldigt mycket starkare i det nya pensionssystemet. Men förtroendet vårdas inte med sådana suggestiva men innehållstunna manövrer som på S-kongressen.
Partierna som delar ansvaret för pensionssystemet bör tillsammans tänka en gång till om den eventuella nya överordnade fondstyrelsen. För att inte i onödan hindra samhällsekonomiskt lönsamma investeringar i infrastruktur bör man fundera mer över budgetreglerna vad gäller upplåning till det som förräntar sig.
Däremot ska pensionssystemet inte blandas in.