Mona Sahlin blev trängd och svarade med att kräva att partistyrelsen och den högsta ledningen, verkställande utskottet inklusive hon själv, ställer sina platser till förfogande samt att en valberedning prövar förtroendet för dessa ledamöter inför extrakongressen nästa år.
Därmed har Sahlin öppnat för en maktstrid. Det blir nu mer legitimt inom partiet att föra fram andra kandidater till toppuppdragen – även till partiledarposten. Även om det i dagsläget saknas givna efterträdare till Sahlin kan sådana dyka upp under den långa processen fram till extrakongressen.
Å andra sidan visar Sahlin handlingskraft, för första gången på länge, och minskar trycket mot sig själv. Hon bringar lite ordning i kaoset och pekar ut en väg för det fortsatta arbetet. En prövning av hela partiledningen gör också att partiet kanske, kanske nöjer sig med ett antal tunga avsättningar men lämnar partiordföranden kvar. Mest löst hänger partisekreteraren Ibrahim Baylan och den ekonomisk-politiske talespersonen Thomas Östros, båda ledamöter av verkställande utskottet.
Ledarskapsfrågan hänger också nära samman med den omprövning av partiets politik som just har inletts. Det förefaller orimligt att en ny politik arbetas fram samtidigt som en gammal partistyrelse och verkställande utskott klamrar sig fast vid sina poster fram till den ordinarie kongressen 2013. I den meningen är ställandet av platser till förfogande ett sätt att upprätthålla förtroendet, både inne i partiet och utåt gentemot väljarna, för Socialdemokraternas reformarbete.
De interna turerna och krisstämpeln kommer att ta kraft från Socialdemokraternas oppositionsarbete och göra regeringens tillvaro behagligare än annars, åtminstone på kort sikt. I ett lite längre tidsperspektiv kan krisen vara välgörande för S. De behöver vädra ut många gamla föreställningar, byta folk, riva för att bygga upp. Det är också bäst för partiet att utlösa krisen i början av mandatperioden och ha därmed maximal tid fram till nästa val för att samla ihop sig.