Jan Björklunds tal i Göteborg i går var sannerligen inget försök att göra sig extra populär i Stockholm. Framför allt inte på kommunförbundet SKL:s huvudkontor i huvudstaden. Hans främsta FP-prioritering i regeringens budgetarbete visade sig innebära en direkt misstroendeförklaring mot SKL i dess roll som kommunal arbetsgivarorganisation.
De statliga pengarna till tjänster som förstelärare och lektorer, med preciserade och stora lönehöjningar för skickliga och högt utbildade lärare, har redan skakat om lönestrukturen en hel del. De har börjat bryta upp det mönster där läraryrkets nedpressade relativlöner blir fastlåsta av att alla större ändringar blockeras av den övriga kommunala sektorn på arbetsgivar- och fackhåll.
Nu flaggade Jan Björklund i Göteborg för en fyrdubbling (!) av antalet besatta försteläraretjänster i Sverige, och det redan om ytterligare ett läsår. Att göra en sådan sak med statliga pengar är förmodligen det mest kraftfulla statliga ingrepp i lönerelationerna som skett i Sverige på rätt lång tid. Detta kommer inte att gå smärtfritt. Men bakgrunden är givetvis att trögheten i att göra läraryrkena tillräckligt attraktiva för de skickligare studenterna hotar att sabotera den långsiktiga uppryckningen av skolan. Avtalsförhandlarna i kommunsektorn klarar inte omfördelningar av detta slag.
Jan Björklund har ju länge ansett att staten borde återta åtminstone den roll i skolan som staten hade före Göran Persson kommunalisering på 80-talet. När han inte kan få igenom det har han hittat en annan metod, att riksdagens budgetmakt ska göra det möjligt att låta de ökande kraven på skolan och lärarna åtföljas av att lönerna också lyfts rätt mycket.
Så var det detta med huvudstaden. I Stockholm finns det mesta av statsförvaltning och annan byråkrati. Men företagandets huvudstad är Göteborg, sade Jan Björklund. Att ett tidigare borgarråd i Stockholm, om än uppvuxen i Västergötland, säger så tas förstås väl emot på Västkusten, men nog inte så bra på andra sidan. Där har Stockholms marknadsförare hittat på att staden är The Capital of Scandinavia – en tom formel.
Att företagandet och industriperspektivet har en annan huvudstad, och ett annat perspektiv på politik, ekonomi och utbildning, är en sanning som gärna kan uttalas fler gånger, och det även här i landskapen runt Mälaren.
Krafttag med att få fart på den lärlingsutbildning som det länge talats om är, liksom fortsatta reformer av skattesystemet, nödvändiga om arbetslösheten – och samhällsekonomin i stort – ska hanteras framgångsrikt, och på tvärs mot det offentlig sektor-perspektiv som alltid står starkt i Stockholm.
Det ska löna sig att arbeta, och utan en stark företagssektor finns inte underlag för social välfärd. Med åren har Jan Björklund blivit bättre än förut på att följa upp både sådana och andra huvudlinjer i Bertil Ohlins socialliberalism. Den är ju grunden för FP, fast en del i partiet ett tag verkade glömma den saken.
Däremot är detta ingen lätt och okomplicerad sak att driva och samla borgerligt stöd för. Hade borgerliga politiska vindar för 10-15 år sedan blåst mer i den riktning Jan Björklund nu talar för hade inte bara lärarlöner varit högre. Marginalskatterna på arbete hade varit lägre, förmånerna med att skuldsätta sig hade inte blockerat borttagandet av värnskatten. Vi hade haft en mer investeringsfrämjande bolagsbeskattning i stället för de kryphålsregler som nu premierar advokater och revisorer, medan civilingenjörerna i företagandet huvudstad Göteborg straffbeskattas.