Fredrik Reinfeldt har bjudit in Miljöpartiet till överläggningar. Han har ännu inte preciserat hur detta samarbete ska se ut, men det är uppenbart att det bästa för Sverige vore en majoritetsregering med Alliansen och MP.
En majoritetsregering garanterar ett visst mått av förutsägbarhet vilket skapar förutsättning för ekonomisk stabilitet och tillväxt. En majoritetsregering har också lättare att hantera krissituationer av olika slag. En sådan lösning skulle för gott beröva SD förhoppningen om reellt politiskt inflytande, men också eliminera risken för framtida kohandel mellan en minoritetsregering och de främlingsfientliga.
Ett regeringssamarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet är inte orealistiskt. Det finns en samsyn kring flera grundläggande frågor. MP är till exempel positiva till privata utförare inom vård, skola och omsorg och partiets syn på småföretagande passar väl ihop med regeringens. När MP har svalt besvikelsen över valresultatet borde partiledningen inse att det är mer naturligt att samarbeta med mitten- och högerpartier än med Vänsterpartiet, som står för en från MP totalt avvikande syn på hur samhället bör organiseras.
En sådan konstellation skulle också tillföra regeringssamarbetet något viktigt. I somliga avseenden är MP det parti som har den mest rakryggade liberala hållningen. Där finns en genuin motvilja mot att gynna somliga människors livsstil och preferenser framför andras, annorlunda val. Med ryggmärgen försvarar partiet pluralism och tolerans. Miljöpartiets närvaro i regeringen skulle kunna kväva andra partiers benägenhet att blinka åt den främlingsfientliga opinionen genom utspel om burkor, medborgartest och liknande perifera dumheter.
Men hur agerar Miljöpartiet i detta läge? Trots att Alliansens försprång gentemot den rödgröna oppositionen är betydligt större nu än 2006, anser Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att Reinfeldt gör fel som inte avgår. Och de verkar betrakta hans inbjudan till samarbete som något slags skymf. Det var kontentan av gårdagens pressträff.
Språkrören föreslog i stället att Socialdemokraterna också borde bjudas in för överläggningar – som om Sveriges fortfarande största parti inte klarar av att föra dess egen talan. Wetterstrand påstod vidare att hon saknar mandat från väljarna att samarbeta med regeringen. Men redan före valet medgav flera ledande miljöpartister att de kunde tänka sig att samarbeta med Alliansen om den blev störst men inte fick majoritet. Troligtvis har många av Miljöpartiets väljare räknat med just den här situationen.
Om Miljöpartiet inte tar statsministerns invit på allvar får vi antingen en minoritetsregering eller nyval, för inget annat regeringsalternativ är realistiskt. Med nyval följer risken att SD blir ännu större, att väljarna straffar MP för ansvarslöshet, samt att det parlamentariska läget ändå inte klarnar. Det borde få Wetterstrand och Eriksson att omedelbart torka bort de sura minerna och slå sig ner vid förhandlingsbordet.