"Det finns ett smått totalitärt drag i vårt välfärdssystem" säger Ebba Busch Thor, nyvald KD-ledare, i lördagens Dagens Nyheter. Hon syftar på stelbenta regler hos kommunens hemtjänst, som ville tvinga hennes mormor att genomföra förändringar i villan. Hon syftar på hur hennes tidigare utbrända mamma möttes av offentliga system som misstrodde hennes förmåga att klara fem års juridikstudier. Men hon syftar även på diskussionen om att fler månader i föräldraförsäkringen ska knytas till respektive förälder.
"Totalitära drag". Ett lika svepande men möjligen mer träffande omdöme skulle kunna vara att det finns smått pubertala drag i Ebba Busch Thors politiska analys. Totalitarism är ett system i en diktatur där inte bara den politiska maktutövningen monopoliseras utan där staten och dess ideologi genomsyrar hela samhället, utan några frizoner. Kända exempel på sådana stater är Nazityskland, Sovjetunionen, Nordkorea, Kuba efter 1959.
Men Busch Thors ord ger en god bild av den svenska konservatism som hon företräder. Denna konservatism har inget att hämta med ett frontalangrepp på de sociala framstegen i Sverige. I stället tassar den försiktigt och prövande fram på de stigar som finns tillgängliga.
Konservativa av Busch Thors typ avfärdar sällan välfärdsstaten rakt av. De föreslår inte (längre) en radikal omstöpning av socialförsäkringssystemen, ett avskaffande av förskolan eller en begränsning av aborträtten. Däremot blåser de gärna upp välfärdsstatens verkliga eller inbillade skavanker till hot mot individen och familjen. De söker parallella hemmafruspår med hjälp av vårdnadsbidrag och blinkar till aborträttsmotståndare med sina krav på samvetsklausuler för barnmorskor.
"Vi ska ta strid för en politik som gör staten mindre och samhället större" sa Busch Thor i sitt installationstal.
Som så ofta är frågan vilken stat och vilket samhälle som åsyftas. Den moderna svenska staten växte fram ur civilsamhällets kamp – ur frikyrkors, nykterhetsorganisationers, fackföreningsrörelses kamp för demokrati, mot fattigdom och social misär. Efterkrigstidens sociala reformer genomfördes i växelverkan med frivilligorganisationers aktivism mot patriarkalt förtryck och klassamhälle.
Vissa kristdemokrater har numera tagit till sig denna utveckling. Partiets kvinnoförbund kräver exempelvis – något som ofta glöms bort – fler "pappadagar" i föräldraförsäkringen och ser sambandet mellan fördelningen av hemarbetet efter barnets födelse och kvinnors villkor i arbetslivet.
Ebba Busch Thor står för något annat. Hon har inga principiella problem med en aktiv stat, inte ens med en omfördelande sådan, den som tar pengar ur fickan på dem som arbetar för att placera hos dem som väljer att inte arbeta (vårdnadsbidrag).
Men hon använder gärna en retorik som söker allians med libertarianer, som utifrån helt andra utgångspunkter vill se en mindre stat. Och hon stryker medhårs alla dem som ogillar normförändring, som anser att kraven på jämlikhet "har gått för långt". Det är knappast fräscht och upplyftande men kan tills vidare ge KD en plats i politiken.