Budskapet ska ha varit att patienter som remitterats för icke-akuta operationer kommer att skrivas upp på väntelistan och tas in i operationsplaneringen först den 22 augusti. Från det datumet gäller sedan tre månaders väntetid.
Sådan hantering kan förstås ge snabbare vård – på pappret. De tre månader som passerar mellan det att läkaren skriver remissen och patienten skrivs upp på väntelistan trollas bort i statistiken. En bokförd väntetid på tre månader är i själva verket dubbelt så lång.
Trixande av den här typen är nu ingen nyhet i Vårdsverige. För ett par år sedan uppmärksammades hur flera landsting delade upp patienter på flera köer för att ge intryck av kortare väntetid. En variant är skapande av en kö för så kallat frivilligt väntande, dit patienter flyttas efter tre månaders köande i den vanliga kön. Det ser då ut som om landstinget har uppfyllt vårdgarantins krav på 90 dagars väntan för möte med specialist. Därmed ökar landstingets chanser att få pengar från den statliga kömiljarden. Just denna lucka tycks numera ha täppts igen av regeringen.
Samtidigt bör inte vårdchefernas kreativitet på området underskattas. Den drivs fram av krav på sparsamhet parat med kraven på redovisning av goda vårdresultat.
Om ekvationen inte går ihop i praktiken kan det vara lockande att frisera siffrorna.
Även bortsett från köhanteringen på Kvinnokliniken är det uppenbart att patientens ställning i den sörmländska vården måste stärkas.
Vid exempelvis remiss till specialistläkare ska patienten omedelbart informeras om sina rättigheter, om vad lagen säger om väntetider. Där måste även framgå att patienten ska erbjudas vård utanför det egna landstinget, om väntan blir för lång.
Så fungerar det inte i Landstinget Sörmland i dag, vilket också framgick av intervju med patientnämndens ordförande för en månad sedan. Och antalet patienter som klagar hos nämnden på väntetider har inte minskat sedan vårdgarantilagen trädde i kraft för ett år sedan.
Det är ett problem, ett politiskt problem. Landstingets politiska ledning måste tillvarata patienternas intressen och inte låta tjänstemannaledningen som nu dribbla bort ansvaret genom diverse hänvisningar till ansvarsgränser och befogenheter.