Aldrig har så mycket pengar satsats i Sverige på arbetet mot våld i nära relationer som under perioden 2006–2011. Jämställdhetspolitiken har fått 1,6 miljarder kronor, varav ungefär hälften har använts för att bekämpa mäns relationsvåld mot kvinnor. Resultatet har dock varit klent – det finns ingenting som tyder på att våldet har minskat.
Jämställdhetsminister Nyambo Sabuni (FP) säger sig ändå vara nöjd med hur pengarna har använts. Framför allt är hon nöjd med att pengarna har funnits så satsningarna har kunnat göras. Hon är däremot inte nöjd med hur olika myndigheter samverkar med varandra. Där finns mycket kvar att göra, menar hon.
Mycket av arbetet mot relationsvåldet handlar om kunskap och om samverkan mellan myndigheter. Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten har fått pengar för att öka sin kompetens på området. Socialstyrelsen har fått för att utveckla socialtjänstens arbete och till kvinno- och brottsjourer. Lejonparten av pengarna har gått till att utveckla stöd till våldsutsatta kvinnor och till att samordna lokalt arbete.
Ändå räcker det uppenbarligen inte. Antalet kvinnor som utsätts för våld av män minskar inte och antalet kvinnor som varje år dödas av sina män minskar inte heller.
Den stora pengasatsningen ska naturligtvis ses i ljuset av vilka förväntningar som fanns. Det måste ju ha funnits någon idé i bakgrunden när man valde var pengarna skulle satsas. Vilka resultat hade man väntat sig på fyra år?
Att det är ett brott att slå sin flickvän, sambo eller fru hjälper föga. Antalet anmälda fall av grov kvinnofridskränkning ligger kring 2 500 per år. Då ska man komma ihåg att våldet ofta har pågått under en längre tid innan det benämns som grovt. Långt ifrån alla har styrkan och modet att gå när de fått den där första örfilen. Det är ju så rådet lyder, att man ska lämna mannen vid första slaget. Men hur många har mod och kraft att faktiskt göra det?
Den första örfilen har dessutom ofta föregåtts av en lång tids verbala kränkningar, som bryter ned kvinnans självförtroende och självbild, och som får henne att stanna kvar i relationen.
Mot bakgrund av denna historiskt stora pengasatsning i syfte att stävja relationsvåldet förefaller fredagens nyhet att förstagångsförbrytare kan få slippa fängelse som ett steg i motsatt riktning. Det kanske finns typer av brottslingar som får sig en tankeställare om de tvingas böta. Det är dock tveksamt om hustrumisshandlare skulle räknas till dessa. Det är också tveksamt om de våldsutsatta kvinnorna skulle samla mod och kraft för att våga anmäla sin man eller sambo inför utsikten att dennes straffpåföljd stannar vid böter. Mörkertalet över hur många kvinnor som misshandlas i sina hem skulle bli ännu större än vad det är i dag.
Ur de utsatta våldsutsatta kvinnornas perspektiv vore det därför förödande om förslaget om slopat fängelsestraff blir verklighet. Då har man satsat 1,6 miljarder kronor i onödan på att bekämpa relationsvåldet.