Det hör numera till ovanligheterna att Centern, Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna håller gemensam presskonferens. Men på fredagen hände det. De fyra partiernas beslut att lämna Försvarsberedningen har varit på känn i några veckor, efter att försvarsminister Peter Hultqvist (S) börjat svaja rejält om pengarna i nästa försvarsbeslut. Hur mycket som anslås får man förhandla om senare, menade han, och ville inte binda sig för något redan nu.
C, L, KD och M vill i stället skriva in i beredningens slutrapport en succesiv ökning av försvarsanslaget 2021-2025 från dagens 54 till 84 miljarder kronor. Det skulle innebära att Sverige 2025 avsätter omkring 1,5 procent av BNP till Försvarsmakten.
Det är ett betydande åtagande, men 1,5 procent av BNP är vad försvaret kostade 2004. Historiskt har Sverige lagt mer än så – 3 procent på 1970-talet, 2,5 procent på 1980-talet och runt 2 procent på 1990-talet.
Natos riktlinje för medlemsländerna är 2 procent, som 7 av 28 stater kommer upp i. 13 Natoländer, däribland Norge, ligger över 1,5 procent.
Denna sifferexercis kan tyckas egendomlig. När allt kommer omkring ser länders geografi, specifika hotbilder, liksom deras försvarsmakter och finansiella kapacitet olika ut. Men att knyta utgifterna till ekonomins storlek och följa det över tid är ett sätt att förhindra en urholkning.
Underfinansieringen i den nuvarandeförsvarsperioden 2016-2020 borde också vara en läxa. I stället för att lappa och laga genom årliga partiförhandlingar, är det bättre att komma överens om en långsiktig nivåhöjning, som speglar de höjda försvarsambitionerna, och arbeta mot den.
De 84 miljarderna är heller inte tagna ur luften utan är ett resultat av noggranna analyser av hot och Försvarsmaktens behov, beskrivna bland annat i Försvarsberedningens delrapport 2017.
Regeringen måste nu skärpa sig. För det är uppenbarligen intern oenighet inom regeringen om hur hårt man ska hålla i pengarna som har orsakat krisen. Nyckeln ligger inte hos försvarsministern utan hos finansminister Magdalena Andersson (S) och ytterst hos statsminister Stefan Löfven (S).