En sådan här kärnfråga i försvarspolitiken kan beskrivas utifrån nuläget eller utifrån det som är tänkt att förbättras.
Det är inget ovanligt, järnvägarna lider av eftersatt underhåll, som går åtskilliga år tillbaka i tiden.
Däremot har underhållet av banorna fått en utökad kostnadsram för de kommande åren. Det blir säkert bättre, men därmed är det ju inte riktigt bra idag.
Det besvärliga med försvarspolitiken är att avståndet mellan beslut och resultat är ännu längre.
De hotbilder Sverige kan möta är dunkla och kan förändras på oförutsedda vis.
Detta är en av de frågor där den nuvarande regeringen har allra störst svårigheter att hitta rätt i terrängen.
Det är en klen tröst att socialdemokraterna har minst lika svårt, och att övrig opposition knappt ens kan läsa kartan.
Partipolitiskt är försvaret nu framför allt ett internt trauma inom moderaterna, och det blev inte enklare av försvarsminister Enströms försök i radion i går att dämpa farhågorna för otillräcklig framtida beredskap.
Det är ju inte så att inget händer. Det senaste är en upphandling av en del modernare småskaligt luftvärn, i stället för den nu rätt ålderstigna Robot 70.
Men den försvarsutredning som är på gång behövs verkligen.
Vi kan inte klara ett farligt läge utan samverkan med andra, och vi behöver ha en arbetsfördelning och samordnad förmåga för sådana situationer.
En del av de europeiska Natostaterna är så statsfinansiellt försvagade att deras försvarskapacitet sjunker.
Därmed ökar Sveriges relativa betydelse.
Det finns dessutom hot av många slag, alla är inte konventionellt militära, utan de kan även handla om it-angrepp eller andra sabotage.
Det finns ett stort behov av att gå igenom och förnya prioriteringarna inför olika situationer som skulle kunna uppstå på några års sikt.