Fler Gripen-plan, fler u-båtar, större närvaro i Östersjön och en förstärkning av Gotlands försvar. Det var några centrala punkter i regeringens försvarspolitiska utspel i går.
Under våren har det hänt en del i Sveriges grannskap. Ryssland arbetar sedan en tid med att bygga upp sin militära kapacitet och har nu angripit ett grannland. Mer därtill: den ryska ledningen har visat att den inte avser agera i enlighet med internationella lagar utan förbehåller sig rätten att gripa in militärt vid ett verkligt eller påhittat hot mot ryska befolkningar i andra stater. Det finns inga mekanismer inom det ryska politiska och rättssystemet som håller tillbaka militarismen. Och redan med dagens ryska lagstiftning kan Putin sitta kvar vid makten i tio år till.
Detta måste rimligtvis påverka svensk försvarsplanering. Även om det inte finns något direkt ryskt hot mot Sverige i dag kan det förändras och effektiv avskräckning från angrepp är den bästa garantin för fred.
Svensk försvarspolitik är heller inte bara, och ska inte vara, inriktad på försvaret av Sverige. Den handlar lika mycket på att främja fred i vår region och andra delar av världen, samt bistå grannar i nöd. Det senare uttrycks tydligt i Sveriges utrikesdeklaration. Den säger att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om ett EU-land eller ett nordiskt land drabbas av angrepp, att vi förväntar oss samma sak från dem, att "vi ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt".
Mot bakgrund av denna verklighet finns det såväl positiva som egendomliga inslag i regeringens utspel. De höjda anslag som regeringen skissar på är naturliga när de försvarspolitiska ambitionerna höjs.
Men regeringens perspektiv är inåtvänt. I alliansledarnas debattartikel i Dagens Nyheter förklaras inte vad den ukrainska våren innebär för Sveriges roll och förmåga när det kommer till att hjälpa våra grannländer, som utrikesdeklarationen säger att vi ska.
Det finns även andra frågetecken. Regeringen föreslår en överföring av pengar från anslagen för internationella insatser till förbands- och materielanslagen. Hur mycket är oklart. Klart är dock att de internationella insatserna är mycket viktiga för Sverige. Inte bara på grund av den nytta de gör för freden och säkerheten, utan för samverkan med EU- och Natoländers försvarsmakter, för träningen av svenska soldater och för möjligheten att rekrytera personal till försvaret.
Sedan är det tågordningen. Det är inte fel att allianspartierna kommer överens om en gemensam linje i försvarsberedningen. Mer problematiskt är att regeringen låser sig vid ett skarpt löfte om exempelvis nya Gripen-plan, i en eventuell proposition 2015, innan försvarsberedningen har gjort sin analys av det svenska försvaret.
Det går inte att komma ifrån misstanken om taktiska överväganden från regeringen, där försvarspolitiken via Ukrainakrisen blir en del av valrörelsen. Och där Vänsterpartiets och Miljöpartiets opålitlighet i försvarsfrågor ska locka försvarsvänliga socialdemokrater till regeringspartierna.
Fint så, men det vore förödande om sådana taktiska piruetter försvagade de traditionella banden mellan regeringen och Socialdemokraterna i försvarspolitiken.